Husbyar eller husabyar var kungsgårdar med funktion som stödjepunkter och uppbördscentra för kungamakten under tidiga medeltiden i Sverige, Norge och Danmark. De svenska husabyarna ingick i godskomplexet Uppsala öd, vilket följde med kungaämbetet. Appellativet "husaby" gavs ofta till befintliga gårdar som dittills burit andra namn.
Husbyar anses höra till den tidigmedeltida administrativa indelningen och har en jämn spridning i sina respektive områden. De brukar ligga strategiskt i sin bygd, och utgjorde ofta ett slags förråd för närmaste kung, förvaltat av hans bryte. Hyenstrand (1974) framhåller i sin avhandling om husbyar i Uppland, Södermanland och Västmanland att husbyarna för det mesta låg kommunikationsmässigt centralt vid vattenleder, åmynningar och vikar.[1] Vid många av dem fanns dessutom kungshögar eller storhögar.
Oklar tidpunkt för husabysystemets uppkomst
Husabysystemets ålder är svår att fastställa, mycket beroende på att en viss bebyggelseenhet ofta kan ha varit bebodd i århundraden innan den blev en kunglig husaby och bytte namn. Äldre historieskrivare försökte med argument från Ynglingasagans berättelser om att husabyarna skulle ha byggts upp av Bröt-Anund hävda att de skulle ha skapats redan på 600-talet. Oscar Almgren, Birger Nerman och Sune Lindqvist hade ännu under 1920- och 30-talen denna uppfattning. Därefter har forskare förespråkat senare tillkomsttider: Mats G. Larsson anser att de tillkommit under 900-talet, Björn Ambrosiani att de skapades före 1000-talet, och Keith Wijkander har framfört åsikten att de skapades under en relativt kort period under 1100-talet.
Så gott som alla forskare är dock överens om att husabyarna under 1200-talet hade förlorat sin funktion, och att flera av dem då befann sig i privat ägo.
