Han var under flera decennier en ledande och tongivande politiker i den stora och omstridda förändringen av stadsmiljön i Stockholm, som genomfördes under mitten av 1900-talet. I rollen som finansborgarråd hanterade han slutfasen av Norrmalmsregleringen och kom därmed att symbolisera en politikermakt som mötte kritik bland annat vid tvisten om tunnelbaneuppgången som hotade almarna i Kungsträdgården. De planerna stoppades efter folkliga protester ledda av alternativrörelsen. Han var även drivande i skapandet av en starkare regional identitet, bostadsbyggande och utbyggnad av kollektivtrafiken i Storstockholm, bland annat genom att föreslå att det så kallade "Storlandstinget" skulle bildas.[4]
Bakgrund
Hjalmar Mehrs var son till Sara Mobschebna Matles och Bejnes (Bernhard) Abraham Isak Meyerovitj (1877–1938), som i Sverige bytte namn till Mehr. De var judiska immigranter från Kejsardömet Ryssland som träffades i Stockholm 1905.[3] Han växte upp i Stockholm.
Hjalmar Mehr arbetade på olika befattningar inom Stockholms stad, bland annat som borgarrådssekreterare i drätselroteln mellan 1941 och 1945 och finanssekreterare och chef för stadskansliets finansavdavdelning 1946–1948. I maj 1948 utsågs han till personalborgarråd. I november 1949 blev han socialborgarråd, en befattning han hade till 1958 då han tillträdde som finansborgarråd. Den posten hade han till 1966 och mellan 1970 och 1971.
Han var även ordförande i den statliga utredningen om löntagarfonderna 1976, och kvarstod till 1979 då ordförandeskapet lämnades över till Allan Larsson.[6]
Mehr blev måltavla för mycket av den kritik som växte fram mot framförallt de omfattande rivningarna i Klarakvarteren i centrala Stockholm, som var en följd av Norrmalmsregleringen som beslutades 1945. Mehr förblev emellertid en stark försvarare av förändringarna:
”
Vad är det för romantik i Nedre Norrmalm? Vasastan? Kungsholmen? Nedre Norrmalms fastighetsbestånd var ju uppruttet, uppsmällt under tider av spekulationshausser av privata byggherrar. De smällde upp hyreskaserner. Jag är ju nästan den ende av alla som diskuterar det här som bott där hela tiden. Min mamma flyttade vart och vartannat år. Stora omoderna lägenheter med torrklosett och råttor på gården och djävligt och dant. Alltså saneringsmogna fastigheter. Romantiken är för dem som bor bra. Sedan ska fattigt folk bo kvar i uppruttnade bostäder hur länge som helst. Det fastighetsbestånd man har haft där har ju inte haft några estetiska, arkitektoniska eller kulturhistoriska värden.
Hjalmar Mehr blev, i sin egenskap av finansborgarråd, även måltavla för kritiken mot besluten i december 1970 att det skulle byggas en tunnebaneuppgång i Kungsträdgården. Planerna förutsatte att flera almar i parken skulle fällas. Det stoppades efter en stark folkopinion i maj 1971, den så kallade Almstriden. Frågan hade inte handlagts på Mehrs rotel och beslutet i stadsfullmäktige hade fattas med stor majoritet (63 mot 34), även om det rådde politisk oenighet. Den socialdemokratiska gruppen var dock enig, vilket var viktigt för Mehr. Planerna hade även bekräftats av regeringen. Hjalmar Mehr, som var övertygad om att frågor som avgjorts i demokratiskt ordning skulle genomföras, ställde frågan om man ska "ha rätt att tillgripa våldsmetoder mot parlamentariskt fattade beslut, som man ogillar?"[4]
Efter Almstriden kallades han nedsättande för "Almar Ner" av sina kritiker.[8]Mikael Wiehe besjöng honom i sin låt "Trädet" (1992). I texten sägs bland annat "Det fanns en man, en potentat, jag säger inte mehr, men allt han såg i Stockholms stad, det skulle rivas ner...".
Hjalmar Mehr lämnade posten som finansborgarråd senare under 1971, då han utnämndes till landshövding.
Storlandstinget
Hjalmar Mehr var en av de drivande krafterna bakom skapandet av det nya "Storlandstinget" i Stockholm. Staden ingick varken i Stockholms län eller Stockholms läns landsting. Hjalmar Mehr ansåg att Storstockholms utveckling hämmades av att det saknades ett politiskt organ som hade ett samlat ansvar för regionens gemensamma utveckling med kommunikationer, bostadsbyggande, den växande sjukvården och regional planering. I december 1963, då Mehr var finansborgarråd i Stockholm, förde han i ett så kallat "stat-tal" fram tanken på att landstinget skulle få ett mer samlat ansvar för "gemensamma interkommunala uppgifter i huvudstadsregionen".[9] Staden uppgick i Stockholms län år 1968 och den nya landstingsorganisationen trädde i kraft den 1 januari 1971, efter ett politiskt förankringsarbete och utredningar.[10]
Personliga förhållanden
Hjalmar Mehr gifte sig 1937 med Liselotte Lina Meyer, född 1919 i Hannover. Liselotte Mehr hade i flera år ett kärleksförhållande med den judisk-sovjetiske författaren och propagandisten Ilja Ehrenburg (1891-1967), något som Hjalmar Mehr accepterade. Han upprätthöll också själv vänskapliga förbindelser med Ehrenburg.[4] Liselotte Meyer avled år 1983, fyra år efter Hjalmar Mehr.
Han var far till journalisten Stefan Mehr. Han var även svåger till stockholmspolitikern Albert Aronson, som var gift med Mehrs syster Sigrid och efterträdde honom som finansborgarråd.[11]
^Hayen, Mats (2008). Ett sekel i självstyrelsens tjänst: Sveriges kommuner och landsting 100 år. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting. Libris11173788. ISBN 9789171643742
^Storlandstingskommittén (1966). Principbeslut om storlandsting. Stockholm. Libris71906
^Gustafson, Uno (1991). Storstockholm och storlandstinget: expansion och integration i Stockholms län. Stockholm: Stockholms läns landsting. Libris7759936. ISBN 9186700030
^Mert Kubu (20 april 1997). ”Mannen bakom Vällingby”. Dagens Nyheter: s. B 8.
