PROFILPELAJAR.COM

	Gråal; Status i världen: Livskraftig (lc)
	1. Kvist med blad och fullvuxna kottar samt blomknoppar för nästa år; 2. Kottefjäll, förstoring 3 ×; 3. Nöt, förstoring 3 ×
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Växter; Plantae
Division	Fröväxter; Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter; Angiospermae
Klass	Trikolpater; Eudicotyledonae
Ordning	Bokordningen; Fagales
Familj	Björkväxter; Betulaceae
Släkte	Alsläktet; Alnus
Art	Gråal; A. incana
Vetenskapligt namn
	§ Alnus incana
Auktor	(L.) Moench, 1794
Utbredning
	: Alnus incana subsp. incana. Alnus incana subsp. rugosa. Alnus incana subsp. tenuifolia (populationens tillhörighet till gråalen är omstridd). Alnus hirsuta (annan art i samma släkte).
Synonymer
	Betula alnus var. incana L.

Gråalen (Alnus incana) (vital^[2]) är ett tidigt blommande hängeträd och tillhör alsläktet. Den är en av de två vanliga alarna i Sverige; den andra är klibbalen. I stora delar av Götaland kallades den i äldre tid och även in i nutid arre.^[3]

Historik

Gråalen invandrade från Finland omkring 3.000 f.Kr., ungefär samtidigt som granen kom från samma håll. Den spred sig mot fjällkedjan till skogsgränsen och i fjällskogsbältet har den fortfarande sin västligaste utbredning. I norra Svealand mötte gråalen sin släkting, klibbalen och gråalen har idag sin huvudsakliga sydliga utbredning ungefär dit.^[4]

Gråalen är idag Gästriklands landskapsträd.^[4]

Beskrivning

Gråalen är ett mindre träd (dock i planteringar någon gång mycket storväxt) med slät, vitgrå bark och gråaktiga och håriga bladundersidor.^[2] Bladskivan är äggrund och tillspetsad. Blomningen inträffar något tidigare än hos klibbalen.

Större exemplar är vanligen 15 till 20 meter höga.^[1]

Inte bara hanhängena övervintrar utan skyddsblad (som hos hassel och björk) utan även honaxen. Innanför hanhängets skärmblad sitter 4 förblad och 3 blommor med tydlig, 4-bladig kalk; inom honaxets skärmblad sitter 4 förblad och 2 blommor, som består av endast en pistill (jämför med hasseln och björken!). I motsats till björkarna får alsläktet förvedad fruktställning, eller "kotte" med kvarsittande fjäll, som till följd av sin uppkomst är mer eller mindre tydligt 5-flikiga. Nöten saknar hinnkanter. Alarna skiljer sig från våra övriga träd genom sina skaftade knoppar.

Utbredning

Gråalens huvudområde i Sverige är de lägre fjälltrakterna, där den på stränder och annan fuktig mark bildar stora bestånd och täta snår i sällskap med fjällbjörk och stora viden. Den förekommer dessutom ibland i rikliga och täta bestånd i väl genomvattnade områden på Småländska höglandet och även sparsamt ned i söder, ända till sydöstra Skåne.

I Europa förekommer arten främst i Fennoskandia, i centraleuropeiska bergstrakter och i Kaukasus. Gråalen når på kontinenten fram till nordvästra Ryssland samt till lägre delar av östra Europa (andra stater än Ryssland). Små och ofta glest fördelade bestånd hittas även i västeuropeiska stater.^[1]

Arten växer även i nästan hela östra Kanada och den når fram till Alberta, British Columbia och Yukon. Den nordamerikanska populationen sträcker sig därifrån fram till delstaterna kring de Stora sjöarna i USA. Gråalen växer dessutom med flera från varandra skilda populationer i bergstrakter i delstaterna Iowa, West Virginia, Maryland och Virginia.^[1]

I bergstrakter når gråalen 1800 meter över havet.^[1]

Hybrider

I mellersta Skandinavien och Finland finns också andra alar, som sannolikt är hybrider mellan klibbal (A. glutinosa) och gråal. De går under det vetenskapliga namnet (Alnus × pubescens Tausch). Hybriden finns i vida trakter av Norrland och Lappland, där åtminstone klibbalen inte finns numera. Man kan därför anta att klibbalen, som är mindre härdig, förr haft större utbredning mot norr, men dragit sig tillbaka av klimatologiska skäl, vilka däremot ej haft något inflytande på den härdigare hybriden.

Underarter

Arten har stort utbredningsområde och tre underarter kan urskiljas:

subsp. incana - norra Europa till nordvästra Asien, Europas bergsområden, samt Kaukasus.
Hasselal (subsp. rugosa) - från nordöstra Nordamerika.
subsp. tenuifolia - från nordvästra Nordamerika (ingår enligt IUCN inte i arten Alnus incana och organisationen fastslog inget hotstatus för populationen^[1])

Tidigare räknades lappal (A. kolaensis) som en underart, men upptas här som självständig art.

I östra Nordamerika växer med Alnus serrulata en annan art av samma släkte som i tidiga avhandlingar blev förväxlad med underarten Alnus incana rugosa.^[5]

Status

Klimatförändringar kan medföra att flera områden där gråalen växer blir torrare så att de är olämpliga som habitat i framtiden. Liksom flera andra arter av alsläktet kan arten drabbas av en sjukdom som liknar potatisbladmögel men som orsakas av Phytophthora alni. Gråalen är däremot uthärdligare mot sjukdomen än andra alar. Arten har ett stort utbredningsområde och den är vanligt förekommande. IUCN listar gråalen som livskraftig (LC).^[1]

Bygdemål

Namn	Trakt	Förklaring	Referens
Alder	Hälsingland		^[6]
Aldr	Västerbotten		^[6]
Arder	Hälsingland Medelpad Värmland Ångermanland	Närmare bestämt Långsele	^[6]
Arre	Halland Småland Västergötland Östergötland		^[3]
Auler Oldr	Västerbotten		^[6]
Albåska	Österbotten	Albuske Slag av al ej närmare bestämt	^[6]
Alikämbl	Österbotten	Alknopp Slag av al ej närmare bestämt	^[6]

Referenser

^ [a b c d e f g] Shaw, K., Wilson, B. & Roy , S. 2014 Alnus incana . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 11 april 2020.
^ [a b] "Gråal". Den virtuella floran. Läst 10 juli 2013.
^ [a b] Svenska Akademiens ordbok: Arre (tryckår 1901)
^ [a b] Kjell Westerlind, Sveriges landskapsträd, 2014.
^ Stritch, L. 2014 Alnus serrulata . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 11 april 2020.
^ [a b c d] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 6 [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962

Externa länkar

Gråal i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
Träcentrum, Träslagsinformation
Wikimedia Commons har media som rör Gråal.
Bilder & media