Dennispaketet, Dennisuppgörelsen, var en överenskommelse mellan Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet att under 1990-talet genomföra specifika investeringar i vägar och spårtrafik i Stockholms län. Överenskommelsen slöts den 29 september1992. Namnet kommer från den dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis, som var ordförande för förhandlingarna.
Under 1980-talet hade politikerna i Stockholms kommun försökt enas kring olika trafiklösningar för hur den ökande trafiken i Stockholm skulle ordnas. Politikerna kunde inte komma överens samtidigt som det fanns en miljöopinion som ställde krav på hur trafikproblemen skulle lösas. I maj 1990 fick dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis i uppdrag av regeringen att presentera en överenskommelse. Från regeringens sida lovade man statliga lånegarantier och särskilda pengar till kollektivtrafiken. Förhandlingarna om ett paket, det så kallade Dennispaketet, inleddes med samtliga partier men i förhandlingarna återstod snart endast Socialdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna, eftersom Dennis ansåg att det endast var de partierna som accepterade en lösning som innebar nya vägar, kollektivtrafik samt vägavgifter.[1]
Förhandlingarna avslutades den 29 september 1992. De tre partierna kom då överens om satsningar på vägtrafiken för 40 miljarder kronor.
Dennispaketet kritiserades av bland annat partierna utanför uppgörelsen och miljörörelsens kampanj Ur tid är leden.[2] Den socialdemokratiska regeringen beslutade att upplösa överenskommelsen i februari 1997.
En detaljerad redogörelse för händelseförloppet från Dennispaketets tillkomst fram till regeringens beslut att stoppa projektet finns att läsa bland annat i en akademisk avhandling som publicerades vid Linköpings universitet 2001.
Isaksson, Karolina (2001.). Framtidens trafiksystem? Maktutövningen i konflikterna om rummet och miljön i Dennispaketets vägfrågor. Doktorsavhandling från Linköpings universitet 2001. Linköping Studies in Arts and Science 231.
