Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2022-06) Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan.
En AJ 37 Viggen blir betjänad i bakom på en krigsflygbas i Sverige
Bas 60 (Flygbassystem 60) var ett flygbassystem för det svenska flygvapnet som togs fram och användes under det kalla kriget. Systemet byggde på defensiv spridning av flygstridskrafter över många krigsflygbaser i händelse av krig, främst som en skyddsåtgärd mot kärnvapen. Denna spridningsprincip gällde även på individuella basområden, flygplan och markenheter stationerade på en bas skulle spridas över större ytor på baserna. Viktiga ledningscentraler skulle också skyddas. Syftet med systemet var att göra det svårt för en motståndare att bekämpa det svenska flygvapnet på marken och på så sätt öka uthålligheten för flygvapnet i händelse av krig. Planen var att sprida ut flygenheterna så att en division (8–12 flygplan) skulle vara stationerad per bas.
Systemet togs fram i samband med flygbasutredningen 1954 och i 1958 års försvarsbeslut fastställde man utbyggnadsplanen för Bas 60-systemet. Från början innehöll planerna 70 flygbaser, varav 46 skulle utrustas för kontinuerlig användning. Så många flygbaser blev inte utbyggda, utan antalet minskades för varje gång som översyner av planerna gjordes och ungefär 40 baser blev färdigställda.
I fredstid var flygdivisionerna stationerade vid sina respektive flygflottiljer och omgruppering till krigsflygbas skulle ske först när hotbilden ökade. Men många av flygflottiljerna fungerade också som krigsflygbaser. Krigsflygbaserna var enbart bemannade av en mindre bastropp i fredstid och den fulla basbataljonen bemannades inte förrän vid mobilisering (utom vid vissa övningar). Detta var eftersom förbanden till störst del utgjordes av värnpliktiga. Bassystemet var därmed aldrig fullt aktivt under perioden det existerade, liksom resten av den svenska försvarsmakten under kalla kriget.
En flygbas var i regel ordinarie bas (O-bas) för ett eller flera flygslag, jakt, attack eller spaning. En ordinarie bas hade personal, drivmedel, materiel och ammunition för att underhålla, reparera, tanka och beväpna aktuellt flygslag. Tillfällig bas (T-bas) fanns också för de aktuella flygslagen, på dessa baser fanns endast personal och materiel för att kunna klargöra flygplan, fylla på bränsle och ammunition. Alla ordinarie baser skulle också fungera som tillfälliga baser för jaktförband.
Reservvägbaser byggdes också för att komplettera de ordinarie krigsflygbaserna. Civila flygplatser kunde också användas som reserv.
Två JA 37 Viggen i beredskap i framom på en krigsflygbas
Huvudbana
Huvudbanan var en rullbana med en längd på 2 000–2 300 meter och en bredd av 30–40 meter. I minst en banända fanns ett utrullningshinder, som bestod av ett starkt nät och var avsett att fånga upp landande eller startande flygplan som fått något problem och inte kunde stanna innan startbanan tog slut. Nätet kunde resas och fällas snabbt från kommandocentralen eller TLF-kärran. För bansystemet installerades banljus och landningshjälpmedel. På en del baser fanns även fasta inflygningsljus för att göra det möjligt att använda basen dygnet runt.
För ledning av den minutoperativa verksamheten på basen anlades på varje bas en fortifierad bunker, kommandocentralen (KC). Bunkern byggdes någon kilometer från bansystemet för att den inte skulle kunna slås ut av ett kärnvapenanfall mot huvudbanan.
I närheten av huvudbanan fanns trafikledaren vid fältet (TLF). Så länge KC var fullt bemannat hade denne mer av en övervakande uppgift, men kunde överta hela ansvaret för flygledningen vid behov. Trafikledaren tjänstgjorde i en speciell kärra (TLF-kärra) som innehöll flygradio, basradio, pejl, telefon samt manöverfunktioner för banbelysning och utrullningshinder. I några kärror fanns en manuell radiopejl för att leda flygplan till basen. I kärran tjänstgjorde också ett värnpliktigt väderbiträde, vars uppgift var att med hjälp av vindmätare, lufttrycksmätare, termometer samt kikare lämna underlag till meteorologen på stabsplatsen om den aktuella vädersituationen runt flygfältet.
Framom, främre klargöringsområde, fanns i båda ändarna av huvudbanan. Här klargjordes jaktflygplan, attack- och spaningsflygplan kunde även tankas där för att kunna flyga vidare mot en ordinarie bas. Klargöringsområdet hade normalt två slingor med taxibanor som ledde ut till startbanan, fyra flygplansplatser var anordnade vid taxivägarna så att fyra flygplan kunde stå i startberedskap och ha fri väg ut till startbanan. Vid varje flygplansplats fanns telefonanslutningar för att ansluta den trådbundna startorderförbindelsen från Luftförsvarscentralen. När inga flygplan befann sig i framom utrymde klargöringsförbandet området som en säkerhetsåtgärd.
Bakom, bakre klargöringsområde, låg 2 till 3 kilometer från huvudbanan på flygbaser som var ordinarie bas för attack- eller spaningsförband. Om det stationerades både attack- och spaningsflygplan på basen fanns det också två olika klargöringsområden (Bakom attack och Bakom spaning). Ett normalt Bakom bestod av 10–15 klargöringsplatser där de flesta doldes med maskeringsnät spända mellan höga stolpar på ett sådant sätt att flygplanen obehindrat kunde köra in på respektive plats. En klargöring med tung attackammunition som sjömålsroboten Robot 04 tog cirka 30 minuter. Bakom var anslutet till resten av basen via en taxiväg som ofta bestod av allmän väg som ingick i basens infrastruktur.
Uom, uppställningsområde, låg 5–10 kilometer från basens huvudbana och rymde 15–20 uppställningsplatser. Området användes för reparationer och uppställning av flygplan. I området grupperades större delen av stationskompaniet med materiel och reservdelar. I Uom kunde man genomföra större åtgärder som motorbyten. Precis som bakom var uom anslutet till resten av basen via en taxiväg som ofta bestod av allmän väg.
Reservvägbas med uppställningsplats för flygplan synlig till höger
Stabsplats
Stabsplatsen låg 7–10 km från huvudbanan. Där fanns den långsiktiga ledningen av flygbasen och basbataljonen. Där fanns även förläggningar för personalen, samt möjlighet att tillreda och servera mat. Stabsplatsen var ofta lokaliserad till en skola eller en samlingssal i närliggande samhälle.
För att komplettera de ordinarie baserna byggdes reservvägbaser som alternativa baser. Utvalda vägsträckor lämpliga för syftet breddades för att ge utrymme för flygplan att starta och landa. Typiska dimensioner för en reservvägbas var 1 500–2 000 meter i längd och 12 meter i bredd. En eller två flygplansplattor byggdes i varje ände av banan. Totalt byggdes ungefär 30 reservvägbaser, främst i de södra och östra delarna av Sverige. Användning av vägbaserna begränsades av mörker och dåligt väder, varför de främst sågs som ett reservalternativ. En vägbas behövde kompletteras med personal, materiel, drivmedel och även med vissa fältarbeten för att kunna användas. Resurser för detta måste omprioriteras från en ordinarie bas verksamhet.
Senare tillkom även utvalda civila flygplatser som reservbaser.
Basbataljon 60
Basen skulle ledas av en basbataljonchef med ansvar för den totala ledningen.
I bataljonen ingick nedanstående enheter:
Stabskompani: administration och ledningssystem m.m.
Stationskompani: klargöring och underhåll av flygplan.
Till basen kunde dessutom tillföras ett värnförband och ett luftvärnsförband ur armén. När en huvudbas var fullt bemannad fanns 1200 – 1500 personer inom basområdet.
Reservvägbaser i Bas 60-systemet. Ej att förväxla med kortbanorna i Bas 90-systemet, som i många fall också var byggda längs allmän väg.
Reservvägbaserna byggda i Bas 60 skall ej förväxlas med kortbanorna i Bas 90-systemet, som i många fall också var byggda längs allmän väg. Kortbanorna i Bas 90 tillhörde en större bas och räknades därför inte som egna baser, till skillnad från reservvägbaserna.
.svg)
