- Den här artikeln handlar om den kyrilliska bokstaven Ѕ. För den till utseendet identiska latinska bokstaven, se S.
Dze (Ѕ, ѕ) är en bokstav från det tidiga kyrilliska alfabetet. Den används i dag endast i makedonska, där den representerar ljudet /dz/. Före 1735 användes den även i ryskan, där den representerade ljudet /z/.
Bokstaven härstammar från bokstaven dzelo eller zelo i det tidiga kyrilliska alfabetet, som användes i fornkyrkoslaviska, ukrainska, ryska och rumänska samt numera i modern kyrkoslaviska. Den vanligaste tidiga skrivformen påminner om ett latinskt ‹S› (ѕ), men förekommer också spegelvänd eller genomstruken.
Ursprung
Bokstaven härstammar från dzělo (
) i det tidiga kyrilliska alfabetet. Bokstaven Dzělo baserades i sin tur på bokstaven Dzelo (
) i det glagolitiska alfabetet. På fornkyrkoslaviska kallades den "ѕѣло" (uttalas dzeló), och på kyrkoslaviska "ѕѣлѡ" (uttalas zeló).
Ursprunget för det glagolitiska dzelo är oklart.
Utveckling
Ursprungligen betecknade ‹Ѕ› i fornkyrkoslaviska ett mjukt /dz/ eller /z/, vilket i kognat (ord med samma ursprung) ofta motsvaras av /g/ i nutida ryska — till exempel мъноѕи — мъногъ, по ноѕѣ — нога och растрьѕати — растръгати. Redan under den fornkyrkoslaviska tiden började dock gränsen suddas ut mellan ‹Ѕ› och ‹З›, och från mitten av 1600-talet användes ‹Ѕ› i kyrkoslaviska endast som en formalitet. Skillnaderna mellan ‹Ѕ› och ‹З› var:
- ‹Ѕ› representerade talet 6, medan ‹З› representerade 7;
- ‹Ѕ› användes initialt (till exempel: ѕвѣзда, ѕвѣрь, ѕеліе, ѕлакъ, ѕлый, ѕмій, ѕѣлѡ och deras avledningar);
- För övrigt användes ‹З›.
I ryska benämndes bokstaven зѣло (zelo, /ˈzʲɛlə/) och betecknade fonemen /dz/, /z/ eller /zʲ/.
I den första versionen av Peter den stores "civila alfabet" (1708) hade ‹Ѕ› ljudvärdet /z/ medan ‹З› uteslutits. I den följande versionen (1710) återkom dock ‹З›, medan ‹Ѕ› uteslöts. Båda versionerna av alfabet förekom dock fram till (1735), vilket anses vara slutpunkten för ‹Ѕ› i ryska.
‹Ѕ› användes också i det rumänska kyrilliska alfabetet, där det hade ljudvärdet /dz/, fram till ca 1860-62, då man övergick till ett latinskt baserat alfabet. ‹Ѕ› användes också, om än sällsynt, fram till mitten av 1800-talet i serbisk skrift, vars skriftspråk jämfört med ryskans stod fornkyrkoslaviskans närmare. Vuk Karadžićs serbiska kyrilliska alfabet (1868) innehöll dock inte ‹Ѕ›, utan föredrog kombinationen ‹ДЗ› för att representera /dz/.
Även i ukrainska skrivs /dz/ som ‹ДЗ›. Detta skedde som en följd av flera lingvistiska reformer i det ryska imperiet med syfte att eliminera likheter med latin.
Nutida användning
‹Ѕ› används idag endast i det makedonska alfabetet. En kommission för att standardisera det makedonska språket och ortografin beslutade den 4 december 1944, efter en omröstning som slutade 10-1, att anamma bokstaven. Bokstaven står för ljudet /dz/ (till exempel: ѕид /dzid/, 'vägg' och ѕвезда /dzvezda/, 'stjärna'). Ljudet förekommer i alla makedonska dialekter, företrädesvis i början av ord.
‹Ѕ› finns också på den serbiska versionen av kyrilliskt tangentbord, trots att bokstaven inte används i det serbiska kyrilliska alfabetet.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 20 februari 2010.
