Han deltog i Sardiniens krig mot Österrike och efterträdde sin far som Sardiniens kung vid dennes abdikation 1849. Vid sitt trontillträde framträdde han som en liberal regent och utsåg i denna anda Camillo di Cavour till konseljpresident 1852. Under dennes ledning genomfördes både Italiens enande 1860 och en rad liberala reformer.[1]