Vendels socken omtalas i dokument första gången 1291 (endast 'in Vendil' men då tydligt syftande på socknen, 1309 nämns kyrkan ('eclesie de Vendill') och 1328 socknen ('parochia Wendil').[3]
Arkeologiska undersökningar har gjorts vid ett stort antal tillfällen. Dessa har inriktat sig på den bebyggelse som funnits vid Vendels kyrka. Den är från järnåldern och från historisk tid. De rika järnåldersfynden från båtgravfältet i Vendel har gett namn åt vendeltiden, vanligen angiven till cirka 550-800 e.Kr. Båtgravplatsen upptäcktes 1881 i samband med en kyrkogårdsutvidgning och Hjalmar Stolpe ledde utgrävningar där under 1880-talet. Båtgravfältet i Vendel är det mest betydande i Mellansverige. Detta har sin förklaring i att fynden har hög konstnärlig nivå. Strax invid båtgravfältet flöt Allerbäcken. Bäcken hade förbindelse med Fyrisån via Vendelsjön och Vendelån. Genom denna vattenled kunde man nå Gamla Uppsala och Mälaren.
Man har även påträffat rester av järnåldersbebyggelse. Dessa rester är belägna inom kyrkogården utanför den medeltidabogårdsmuren. Denna bebyggelse består av bland annat en 32 meter lång hall. Den är placerad i nordsydlig riktning på en upphöjd terrass. Bredvid denna hall fanns ett antal ekonomibyggnader av varierande slag. Den här bebyggelsen har legat inom det gamla kyrkogodset. Detta gäller även flera bebyggelseområden.
Vid Hovgårdsberg strax norr om kyrkan finns ett brandgravfält. Intill brandgravfälten[förtydliga] ligger det också en hel del bebyggelseenheter. Dessa har varit av lägre status. De har förmodligen varit bostäder för hövdingens män. Bebyggelsen har påbörjats under 400-talet och fortsatt ända in i medeltiden. På medeltiden har den tydligen ersatts av en huvudgård. Huvudgården har i sin tur flyttats till Örbyhus slott i samband med att Vendels kyrka byggdes på 1200-talet.
Det har vidare hittats rester av ett tingshus från 1600-talet. Man har också funnit en unik klockgjutningsugn från 1500-talet.
Namnet
Namnet skrevs 1291 Vendil kommer troligen ursprungligen från Vendelssjön. Namnet är besläktat med vinda och vända syftande på sjöns norra, krökande del. Sjönamnet kan alternativt ha sitt ursprung i utloppsån till sjön Vand-.[11]
^ [ab] Harlén, Hans; Harlén Eivy (2003). Sverige från A till Ö: geografisk-historisk uppslagsbok. Stockholm: Kommentus. Libris9337075. ISBN 91-7345-139-8