Hösten 1957 ersattes Vauxhall Wyvern av den något mindre Victor F. Liksom den tyska koncernkollegan Opel Rekord var karossen influerad av det rådande amerikanska modet, med fenor och panoramaruta fram. Resultatet blev inte så lyckat i den mindre europeiska skalan och redan 1959 kom en lätt ansiktslyftning, där man försökte tona ned de värsta överdrifterna.
Victor F exporterades bland annat till Nordamerika. I Canada såldes den under märkesnamnet Envoy.
Hösten 1961 kom den konservativt formgivna Victor FB. Programmet kompletterades med den sportiga VX4/90, med bland annat tvåförgasarmotor och servobromsar.
Sedan Pontiac, Oldsmobile och Buick presenterat sina egna kompaktbilar upphörde exporten till Nordamerika.
Redan efter tre år kom Victor FC hösten 1964. FC hade ny kaross, men under skalet var det i stort sett samma bil som företrädaren. Den marknadsfördes 1966 som Victor 101, i samband med att motorstorleken ökade från 97,4 cu.in. (1596 cm3) till 101 cu.in. (1655 cm3).
Victor/Ventora FE från 1972 var de sista bilar som konstruerades av Vauxhall, innan företaget degraderades till att bygga Opel-bilar istället. Samordningen hade dock redan börjat och under skalet delade FE-modellen många komponenter med Opel Rekord. De fyrcylindriga motorerna hade blivit lite större.
Hösten 1976 försvann den sexcylindriga Ventora och Victor-modellerna bytte namn till VX1800 respektive VX2300. Två år senare ersattes de av Vauxhall Carlton, en Opel Rekord i allt utom namnet.
