Enligt freden i Tilsit 1807 åtog sig Preussen att stödja Napoleons ryska fälttåg. Detta ledde till att många preussiska officerare lämnade armén för att undvika att tjäna under franskt befäl, bland dem Carl von Clausewitz, som istället gick i rysk tjänst. Yorck själv tillhörde till en början de officerare som lojala mot kungen stannade i den preussiska armén, men han hade med tiden kommit att inför kungen kritisera den franska alliansen.[1]
Den 6 december 1812 lämnade Napoleon spillrorna av den franska härens huvudstyrka efter slaget vid Berezina, under det katastrofala återtåget från Moskva, och återvände till Paris. När även Yorcks franske överordnade, marskalk MacDonald som förde befälet över den norra armén i Baltikum, retirerade framför Diebitschs kår, var Yorck isolerad. Hans plikt i detta läge var att bryta igenom de ryska linjerna för att återförenas med de franska trupperna, men han ställdes samtidigt inför möjligheten att som preussare bryta med Frankrike och starta ett frihetskrig. Yorck tvekade inför detta beslut, och konsulterade Clausewitz, som övertalade honom att söka vapenvila.
Tauroggenkonventionen, undertecknad av Diebitsch och Yorck, förklarade den preussiska kåren neutral, utan att ha inhämtat den preussiske kungen, Fredrik Vilhelm III:s tillstånd. Nyheten togs emot med stor entusiasm i Preussen, men hovet tvekade fortfarande och utfärdade en order om att Yorck skulle fråntas sitt befäl i väntan på krigsrätt. Diebitsch vägrade att släppa budbäraren genom sina linjer, så att Yorck kunde fortsätta leda trupperna i Ostpreussen, och när Preussen några veckor senare undertecknade freden i Kalisch hade hovet nu beslutat att förklara krig mot Frankrike.
