Svart frankolin[2] (Francolinus francolinus) är en vanlig men tillbakadragen hönsfågel i familjen fasanfåglar som förekommer från östra Medelhavsområdet till Indien.[3]
Utseende och läte
Svart frankolin är en hönsfågel som med sina 33–36 centimeter i längd är något större än rapphönan, men som ger ett ännu större intryck med en upprätt hållning. Hanen är mycket mörk med svart huvud och bröst åtskilda av ett rödbrunt halsband. På sidan av det svarta huvudet syns en tydlig och stor vit kindfläck. Rygg och bröstsidorna är vitprickiga, längre ner på buken mer U-formade. Honan är gulbrun och kraftigt vattrad med rödbrun nacke och svarta yttre stjärtpennor. Vingarna på båda könen är bruna.[4]
Lätet är karakteristiskt, en upprepad sjustavig rytmisk ramsa med sprucken röst som spelas i gryningen: kjåck, kiiik ki-kii-kå-ki-kiik, med betoningar på andra, fjärde och sista stavelsen.[4]
Utbredning och systematik
Svart frankolin delas in i sex underarter med följande utbredning:[3]
francolinus-gruppen
Francolinus francolinus francolinus – förekommer från Cypern och Anatolien till Irak och Iran
Francolinus francolinus arabistanicus – förekommer i södra Irak och västra Iran
henrici-gruppen
Francolinus francolinus bogdanovi – förekommer från södra Iran och Afghanistan till södra Pakistan
Francolinus francolinus henrici – förekommer från södra Pakistan till västra Indien
Francolinus francolinus asiae – förekommer i norra Indien
Francolinus francolinus melanonotus – förekommer från östra Indien till Sikkim och Bangladesh
Ekologi
Fågeln förekommer i låglänta områden upp till 400 meter över havet, gärna i jordbruksområden men också i täta snår utmed floder. I södra Turkiet häckar den från mars till maj. Den lägger sju till tolv ägg i en försänkning, ibland fodrat med lite växtmaterial. Fågeln livnär sig av gräs, säd, skott, löv och bär men även insekter.[1]
Ägg från svart frankolin.
Status och hot
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka 8.000-21.000 par.[1]
^ [ab] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
^ [ab] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 52. ISBN 978-91-7424-039-9
.jpg)
