Sedan slutet av 1970-talet används begreppet också för en speciell stridsfordonstyp, som i grunden är ett pansarskyttefordon som försetts med så kraftig beväpning att det kan bekämpa andra pansrade fordon.
De första stridsfordonen utvecklades sannolikt i Mesopotamien cirka 2600 före Kristus. De var hästdragna stridsvagnar försedda med någon form av skydd och med plats för en kusk samt en eller flera bågskyttar eller spjutbärare.
Stridsfordonens historia i modern tid började med pansartåg, vilka utvecklades redan under mitten av 1800-talet. Dessa var tåg, som beväpnats och bepansrats för att kunna delta i strid. De förfinades, och vid 1900-talets bygga särskilda pansartåg med kanontorn och eget pansarskytte. Vid 1900-talets början togs också pansarbilen.
Under mellankrigstiden utvecklades de taktiska metoderna för hur stridsfordon kan användas på slagfältet och samordnas med andra vapensystem.[1] Under slutet av andra världskriget utgjorde stridsfordonen en avgörande del av de krigförandes arsenal. Utan stridsfordon kunde man generellt inte genomföra anfall i större skala utan fick tillämpa en defensiv taktik.
Nutida strid
För strid används numera i huvudsak de två typerna stridsvagnar och pansarskyttefordon. Stridsvagnens huvuduppgift är att bekämpa fiendens stridsfordon, medan pansarskyttefordonens huvuduppgift är att transportera trupp fram till anfallsmålet och därefter ge eldunderstöd.
