Stig Sæterbakken, född 4 januari 1966 i Lillehammer, död 24 januari 2012, var en norsk författare.

Sæterbakken debuterade som 18-åring med diktsamlingen Flytande paraplyer. Under årens lopp gjorde han sig känd i Norge som en flitig essäist och debattör i det offentliga rummet där han ofta förde fram kontroversiella tankar och resonemang.^[1] Han har översatt två verk av Nikanor Teratologen, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och Att hata allt mänskligt liv, till norska.^[2][3]

2009 bjöd Sæterbakken in förintelseförnekaren David Irving till Norsk Litteraturfestival i Lillehammer. Sæterbakken utmålades då som en provokatör. Han försvarade även rätten till att vara emot homoäktenskap och uttalade sig om positiva effekter av alkoholkonsumtion.^[1] Han begick självmord 2012.^[4]

Fem av hans romaner har blivit publicerade på svenska, samtliga på Vertigo förlag.^[5]

Ett litteraturpris till hans minne, Stig Sæterbakkens minnepris, instiftades 2012 av förlaget Cappelen Damm.^[6]

• Flytende paraplyer (1984)
• 23 dikt (1985)
• Sverdet ble til et barn (1986)
• Vandrebok (1988)
• Incubus (1991)
• Det nye testamentet (1993)
• Estetisk salighet (1994)
• Siamesisk (1997)
• Selvbeherskelse (1998)
• Sauermugg (1999)
• Det onde øye (2001)
• Kapital (2003)
• Besøket (2006)
• Usynlige hender (2007)
• Ja. Nei. Ja. (2009)
• Ikke forlat meg (2009)
• Dirty Things (2010)
• Umuligheten av å leve (2010)
• Gjennom natten (2011)
• Det fryktinngydende (2011)
• De Press. Block to Block (2011)
• Der jeg tenker er det alltid mørkt (2012)

• Wikimedia Commons har media som rör Stig Sæterbakken.
  Bilder & media