Norska kyrkans stiftsindelning. Stavangers stift i sydväst.
Stavangers stift (norska: Stavanger bispedømme) är ett stift som i sin nuvarande utformning blev till då Kristiansands stift delades den 1 januari1925. Kristiansands stift fortsatte som Agder stift, och Stavanger stift blev en egen enhet. Stavanger hade tidigare varit ett självständigt biskopssäte åren 1125–1682.
Det tidigare Stavangers stift upprättades 1125, då Stavangers domkyrka byggdes. Stiftet är därmed Norges fjärde äldsta, och ett av de fem stift som bildades redan innan en norsk kyrkoprovins under ärkebiskopen av Nidaros upprättats år 1153.[4][5]
Under nästan 250 år drogs stiftet in, när Christian V av Danmark och Norge 1682 beslutade att biskopssätet skulle flyttas från Stavanger till den nya staden Christianssand. Det nya stiftet kom att bli känt som Christianssands stift, till 1 januari 1925 då Rogaland åter bröts ut som ett eget stift under den återinförda biskopen av Stavanger.[6][7]
Efter reformationen används titeln superintendent i de nya lutherska stiften (eller superintendenturerna). Uppgifterna är hämtade från Stavanger bispedømmes webbplats.[9]
Stavangers stift är indelat i nio kontrakt (prosterier, norska: prostier) och 90 församlingar (socknar, norska: sokn eller sogn), som samverkar i 23 kyrkliga samfälligheter (norska: kirkelige fellesråd), en organisation som ungefärligt motsvarar ett pastorat, men i övrigt följer kommunindelningen och är nära knuten till den kommunala organisationen.[11]