Växten bildar ovanjordiska utlöpare – i dagligt tal revor – som kan slå rot.
Det finns odlade former vars bär, till skillnad från skogssmultronets röda, i moget skick är gröna, vita eller gula.
Bäret är en skenfrukt. De verkliga frukterna är små nötter, som i stort antal är utspridda på skenfruktens yta. Det kan bli över 1 000 på ett enda bär.
Liknande arter är backsmultron, Fragaria viridisDuch. och parksmultron, Fragaria moschataWeston. Dessa smakar lite annorlunda än skogssmultron.
Särskiljande tecken är att på skogssmultron den yttersta tanden på bladet är längre än granntänderna, men på backsmultron kortare än granntänderna. Bladen visas i större skala i avsnittet Bilder nedan.
Vidare lossnar ett bär från det vanliga smultronet lätt från stjälken, medan bär från backsmultron sitter ganska fast. Ytterligare kännetecken är att backsmultrons foderblad sluter sig tätt omkring frukten, men böjer sig från smultronfrukten.
Innan större smultronhybrider såsom jordgubben fanns, odlade man smultron i Europa. Det välsmakande smultronbäret odlas fortfarande kommersiellt i liten skala för gourmeter.
Plantans späda blad har använts som tesurrogat.[4]
En gammal sed är att när man under strövtåg i skogen träffar på ett smultronställe, trär en rad smultron på ett styvt grässtrå, som brukar stå att finna på samma plats. Ursprunget till denna sed är okänt.
Bilder
Backsmultron
Fragaria viridis
Fragaria viridis
Fragaria viridis
Fragaria viridis
Parksmultron
Bladets topptand ungefär lika hög som de närmaste sidotänderna
Blomma får besök av en nyckelpiga, Coccinella septempunctata
Fragaria moschata. Lägg märke till hur håren är riktade på stjälken och att hyllet vänder sig från "bäret".