Sindhi är ett indoariskt språk som talas i den pakistanska provinsen Sindh och i Indien. Språket är officiellt erkänt i båda länderna.

Det talas av 35 miljoner människor i Pakistan och en dryg miljon människor i Indien, många av dessa på halvön Kutch. I Pakistan skrivs sindhi med en skrift baserad på det arabiska alfabetet (modifierat med diakritiska tecken) och i Indien med devanagari, det alfabet som bland annat används i hindi.

Sindhi har en rik uppsättning språkljud, med 46 konsonantfonem och 10 vokalfonem.

Kommentarer:

• Fonemet /r/ uttalas vanligen som en alveolar flapp, [ɾ], men kan ibland påminna om en tremulant.
• Affrikatorna /c, c^h, ɟ, ɟ^ɦ/ uttalas med en för affrikator relativt snabb release, och därför har motsvarande klusilsymboler använts för dem.
• Fonemet /ʋ/ har fri variation mellan allofonerna [w] och [ʋ].

Sindhi härstammar via prakrit från sanskrit. I vissa hänseenden är sindhi ålderdomligare än övriga nyindiska språk och har bibehållit vissa prakritiska böjningsformer, men har i ordförrådet genom lån rönt starkt inflytande av iranska och arabiska.

Det är starkt splittrat i dialekter (minst åtta kan särskiljas), varav kachi bildar övergång till gujarati; nordliga dialekter övergår i kashmiri, punjabi och så vidare. Huvuddialekterna är

• lari i Sindhs deltaområde;
• siraiki eller högsindhi norr om Hyderabad;
• thareli i öknen Thar.

I nära sammanhang med sindhi står lahnda (lahinda, "västlig"), även kallat lahnde-di-boli ("västerns språk"), som talas i pakistanska Punjab. Det övergår i öster till punjabi, i söder i siraiki, i väster i iranska pashto (afghanska). Det går också, såsom räknat till punjabi, under namn av västra punjabi eller jathki och kallas även hindko (i äldre skrifter uchchi).

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Sindhi, 1904–1926.

Wikipedia har en upplaga på Sindhi.