Efter att Aureliano in Palmira och Il turco in Italia hade uppförts i Milano återvände Rossini till Venedig. Där skulle han komponera sin andra opera seria, Sigismondo. Under repetitionerna applåderade orkestern flera gånger musiken, men vid premiären den 26 december 1814 på La Fenice buades den ut av publiken. Den huvudsakliga orsaken till missnöjet låg emellertid hos den miserabla texten. Foppa och Rossini hade samarbetat i L'inganno felice, La scala di seta och Il signor Bruschino. Men denna gång hade han inte lyckats åstadkomma en bra text. En kritiker sa att librettot bestod av "en förvirrad sörja av osmälta ord som skulle föreställa poesi". Emedan flera att ansåg att Rossini måste ha haft svårt att inspireras av texten så nådde musiken inte upp till den vanliga standard som publiken var van vid. Rossini anklagades för att låna från sina tidigare operor.
1819 sattes Sigismondo upp i Padua och Cremona; 1821 i Florens och 1827 i Bologna. I modern tid sattes operan inte upp förrän 1992 i Rovigo.
Ladislao anklagar falskeligen drottning Aldimira för otrohet och kung Sigismondo dömer henne till döden. Drottningens far, kung Ulderico av Böhmen, beslutar sig för att hämnas dottern och förklarar Polen krig. Men Aldimira har i hemlighet räddats av Zenovito som ämnar presentera henne för Sigismondo som sin dotter Egelinda. Men Ladislao avslöjar planen för Ulderico. När Aldimira gör entré kan Ulderico inte avgöra om hon är hans dotter eller inte. Ett brev som Ladislao skrev till Aldimira, i vilket hennes rädda identitet klargörs, hittas och Ladislao döms till livstids fängelse. Ulderico, Aldimira och Sigismondo förenas.
