_______________ a) Rekommenderat dagligt intag, typvärden för 50-årig man. För annan ålder, kvinnor och barn kan värdena avvika, såväl uppåt som nedåt
Rosmarin är en städsegrönhalvbuske som blir mellan 0,5 och 2 m hög där den är vildväxande. Grenarna är bruna och kan vara upprätta, utbredda eller, mer sällan, krypande. Bladen är barrliknande, skaftlösa med inrullade kanter, mörkgröna på ovansidan och gråaktigt ullhåriga på undersidan. De är 15 – 40 mm långa, 1,2 – 3,5 mm breda och mycket aromatiska. Blomställningen och blomskaft har stjärnhår. Foderbladen är gröna eller purpuraktiga, från början ullhåriga, senare nästan kala. Kronan blir 10 –1 2 mm, blekt blå eller mer sällan vitt eller rosa.
Det finns även odlade sorter med vita, rosa eller lila blommor.
Rosmarin tål beskärning väl, vilket gör den till en mycket bra örtkrydda.
Rosmarin är vildväxande i trakterna kring Medelhavet.
I Sverige odlas den oftast i kruka, men klarar sig ofta på friland längs kusterna i Sydsverige. I övriga Sverige går det bra att sätta ut plantor i trädgården under sommarhalvåret, men de bör tas in under vintern.
Släktnamnetrosmarinus kommer från latin och betyder "havets dagg".[4] En teori är att namnet i den betydelsen beror på att rosmarinens blommor är ljusblå, små och många, och att det kan se ut som om växten är täckt av daggdroppar, när den blommar.
De färska eller torkade bladen används som krydda till bland annat kött, vilt och kyckling.
Färsk rosmarin kan användas både vid tillagning och i sallader.
Den torkade formen består av korta hackade växtdelar, men blir oftast inte mjuka under tillagning, vilket kan uppfattas som något störande vid förtäring.
I områden med medelhavsklimat används rosmarin som flerårig prydnadsväxt.
Historia
Redan under medeltiden användes rosmarin som ingrediens i rökelse och i aromatiska oljor.
Växten ansågs förr skydda mot onda makter[källa behövs], och skulle även vara bra för minnet och studier[1].
.JPG)
