Han ogillade Karl I:s politik mot parlamentet, men sökte i det längsta visa kungen lojal hörsamhet. I "långa parlamentet" trädde han i förbindelse med den puritanskaoppositionens ledare och inkallades, då Karl 1641 för en tid slog in på en försonligare politik, i rådet samt utnämndes till lordkammarherre och fick ett högt militärbefäl.
Sommaren 1642 trädde han emellertid, tillbakastött genom kungens opålitlighet, helt över på parlamentets sida och övertog i september samma år högsta befälet över dess armé. Som parlamentets fältherre visade han sig väl personligen tapper och pålitlig, men ägde blott föga militär erfarenhet och ingen förmåga till egna initiativ samt lyckades ej göra sig åtlydd av sina underbefälhavare.