Världsmästerskapen i Roadracing 2001 arrangerades av Internationella motorcykelförbundet och innehöll klasserna 500GP, 250GP och 125GP i Grand Prix-serien samt Superbike, Supersport och Endurance. Dessutom gjorde sidvagnarna comeback som VM-klass. VM-titlar delades ut till bästa förare och till bästa konstruktör. Grand Prix-klasserna kördes över 16 deltävlingar.
Valentino Rossis Honda NSR500. Den sista tvåtakts världsmästarcykeln i MotoGP/500GP.
VM-titeln i 500GP-klassen vanns av italienaren Valentino Rossi, vilket var hans första i största klassen. Året var det sista med rak volymbegränsning på 500 cm3 och även det sista året en tvåtaktare vann en deltävling. Året därefter föddes MotoGP-klassen, med en diffentierad maximal motorvolym på 990 cm3 för fyrtaktsmotorer respektive 500 cm3 för tvåtaktsmotorer.
Superbike-VM avgjordes över 12 omgångar (24 heat). Säsongen inleddes den 11 mars i Spanien och avslutades den 30 september i Italien. Australiensaren Troy Bayliss på Ducati blev världsmästare. Ducati vann världsmästerskapet för konstruktörer.[2]
Supersport-VM avgjordes över 11 omgångar. Supersport kördes vid samma tävlingshelger som Superbike-VM utom i USA. Australiern Andrew Pitt på Kawasaki blev världsmästare. Ducati vann världsmästerskapet för konstruktörer.[3]
Endurance-VM för motorcyklar avgjordes över åtta deltävlingar: Le Mans 24-timmars 14-15 april, Brno 6-timmars 6 maj, Brands Hatch 6-timmars 9 juni, Nürburgring 6-timmars 1 juli, Liege 24-timmars 14-15 juli, Suzuka 8-timmars 5 augusti, Oschersleben 24-timmars 11-12 augusti och Bol d'Or (24 timmar) 15-16 september.[4]
Från och med detta år blev det team som tagit flest poäng världsmästare, istället för som tidigare den eller de förare som tagit flest poäng. Världsmästare blev det belgiska Honda-teamet Wim Motors Racing med förarna Albert Aerts, Laurent Naveau och Heinz Platacis. Honda vann också konstruktörsmästerskapet.[5]
Slutställning
Wim Motors Racing (Honda), 182 p.
Free Bike Performance (Yamaha), 130 p.
Honda ELF (Honda), 100 p.
Ducateam (Ducati), 92 p.
Herman Verboven Racing (Suzuki), 91 p.
Bolliger Team (Kawasaki), 65 p.
Sidvagn
Sidvagnarna fick åter världsmästerskapsstatus under namnet Superside och körde vid samma tävlingar som Superbike.[6] Säsongen innehöll nio deltävlingar. Världsmästare blev föraren Klaus Klaffenböck med burkslaven Christian Parzer från Österrike på en LCR-Suzuki.[7]
Slutställning
Klaus Klaffenböck / Christian Parzer (LCR-Suzuki), 160 p.
Steve Webster / Paul Woodhead (LCR-Suzuki), 120 p.
Steve Abbott / Jamie Biggs (Windle-Yamaha), 111 p.
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
