Ringtrasten är lik koltrasten till storlek (kroppslängd 24–29 cm) och form, möjligen med något längre hals och stjärt, slankare kropp och smalare vingar. Den liknar koltrasten även i dräkten. Den adulta hanen har svartfjäderdräkt, men gråkantade vingfjädrar som ger vingarna ett ljust intryck i flykten och ett tydligt brett ljust band över bröstet.
Hane av nominatformen.
Den adulta honan är brunaktig med ett mer eller mindre otydligt brunaktigt eller ljusgrått bröstband. Näbben är orangegul med svart spets. Unga hanar liknar honor, medan unga honor ofta saknar bröstbandet helt och kan då vara mycket lik koltrasthonor. Vingarna är dock något ljusare. Fåglar i centrala och sydöstra Europa (alpestris, se nedan) urskiljer sig genom ljusfjällig undersida och ännu ljusare vingar.
I flykten syns tydligt ljusare vingar än hos koltrasten.Hane av underarten alpestris med den ljusfjälliga undersidan.Även hos hona torquatus syns de ljusa fjällen.
Läte
Ringtrastens sång består av enkla upprepade serier med ödligklang levererade i lugnt tempo, till exempel "trry trry trry trry... si-vytt si-vytt si-vytt... tjuvyy tjuvyy tjuvyy tjuvyy...". Locklätet tillika oroslätet är ett stenhårt smackande, "tyck".
Underarten alpestris förekommande i centrala och sydöstra Europa har noterats i Sverige vid ett enda tillfälle, då en hane ringmärktes och därefter sågs på Utklippan i Blekinge 2–4 juni1998.[8]
Släktskap
Trots det likartade utseendet är ringtrasten inte särskilt nära släkt med koltrasten. Genetiska studier visar att den istället tillhör en klad med övervägande asiatiska trastar, systerart till en grupp bestående av artparen svarthalsad och rödhalsad trast samt brun- och rödtrast.[9]
Ekologi
Turdus torquatus alpestris
Ringtrasten trivs i ljusa barrskogar i klippig terräng, i Skandinavien även i fjällbjörkskogen och upp på kalfjället. Honan bygger boet som består av kvistar, rötter, gräs och mossa och placeras ofta ganska lågt i barrträd eller buskar, alternativt i en klippskreva eller ihålig stubbe. Den är en ganska skygg fågel och den är till och med svår att komma nära även vid boet. Honan lägger fyra till fem blågröna och brunfläckiga ägg som ruvas i två veckor av båda föräldrarna. Efter tolv till 14 dagar är ungarna flygga. Den livnär sig av blötdjur, insekter och deras larver, samt på hösten bär. Favoritfödan är daggmask.
Status och hot
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1][10] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa, som omfattar ungefär 95 % av ringtrastens utbredningsområde, tros det häcka mellan 300 000 och 600 000 par.[1]
I de områden där arten minskar i antal är orsakerna oklara. Den tros påverkas av störningar från människan och exploatering av dess alpina miljöer för friluftsliv. Konkurrens från koltrast, dubbeltrast och björktrast tros spela in. I södra Spanien och nordvästra Afrika kan habitatförstörelse av enbuskmarker ligga bakom nedgången i den brittiska populationen, liksom avskogning i Storbritannien[11] och hårdare betestryck.[12] Även jakten på fåglar från nordvästra Europa som passerar genom södra Europa kan vara omfattande.[11] Arten kan också hotas av klimatförändringar.[13]
Status i Sverige
I Sverige anses inte ringtrasten hotad idag och tas därför inte upp i Artdatabankens rödlista.[14] Antalet reproduktiva individer skattas till mellan 6 800 och 18 200, och den tros öka i antal.[2]
Namn
Ringtrasten beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné. Det vetenskapliga artnamnet torquatus är latin och betyder "med halsband", av torques ("halsband").[15]
^ [ab] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
^ [ab] Collar, N., Christie, D.A. och de Juana, E. 2015. Ring Ouzel (Turdus torquatus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. och de Juana, E. (red.), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
^Burfield, I. J. 2002. The breeding ecology and conservation of the Ring Ouzel Turdus torquatus in Britain. Dissertation. Ph.D., University of Cambridge.
^Beale, C. M.; Burfield, I. J.; Sim, I. M. W.; Rebecca, G. W.; Pearce-Higgins, J. W.; Grant, M. C. 2006. Climate change may account for the decline in British Ring Ouzels Turdus torquatus. Journal of Animal Ecology 75: 826-835.
^Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9
.jpg)
