Rector illustris (plural: rectores illustres) var ett hedersämbete förbehållet adliga studenter vid de svenska universiteten under främst 1600- och 1700-talen.
Rektorsvärdigheten (rector magnificus) vid de svenska universiteten var i äldre tid "ambulerande" bland respektive lärosätes samtliga ordinarie professorer; detta utifrån över tid varierande kriterier såsom fakultetstillhörighet, antal tjänsteår med mera. Dock tillät universitetens konstitutioner (stadgar) även deras konsistorier att i stället för den professorer som stod i tur välja "en förnäm person [...] af en lysande Familj [...] som både i anseende till ålder, lärdom och kärlek till Akademien och stadga i sitt uppförande kan anses tjenlig till ett sådant Ämbete" (formuleringen ur den svenska översättningen av Lunds universitets konstitutioner av 1666, kapitel V, stycke 1; motsvarande formulering finns i samma kapitel i Uppsala universitets konstitutioner från 1655). När en rector illustris utnämndes inträdde den professor som i vanliga fall skulle ha innehaft rektoratet i stället som prorektor.
Bruket att utse rectores illustres var flitigast vid Uppsala universitet där totalt 10 studenter innehade denna post mellan 1626 och 1731. Lunds universitet hade sex stycken mellan 1670 och 1750, medan akademierna i Åbo och Dorpat endast hade en rector illustris vardera: Claes Ekeblad den yngre 1725–1726 i Åbo och Jakob Skytte 1632–1633 i Dorpat.
De studenter som utkorades till rectores illustres tillhörde genomgående högadeln och hade ofta mäktiga fäder eller andra släktingar som universiteten hade intresse av att hålla sig väl med. Härutöver kunde väljandet av en utifrån kommande student som konsistoriets ordförande, enligt Martin Weibull, ibland även fungera som ett sätt att förebygga inbördes stridigheter mellan professorerna.
Efter 1750 utsågs inga ytterligare rectores illustres vid svenska universitet. En förfrågan gjordes dock år 1764 från Lunds universitet till dåvarande universitetskanslern Carl Gustaf Löwenhielm om att få göra dennes son till rector illustris, men fadern avböjde. Den siste innehavaren av posten i Lund (och Sverige), den blivande skalden Gustaf Fredrik Gyllenborg, skrev senare i sina memoarer Mitt lefverne att:
- Bruket att utvälja rectores illustres har upphört, sedan sällan eller aldrig någon adelsman, hälst af högre klasserna, ger sig tid att nog länge vistas vid akademien, till dess han kunnat erhålla mogna kunskaper och genom rykte af lärdom göra sig förtjänt af den högsta akademiska äran.
Även tilltagande ståndsutjämning bör ha bidragit till att bruket med rectores illustres föll ur bruk. Formellt sett kvarstod dock möjligheten att utse sådana fram till 1829.
Rectores illustres vid svenska universitet
Källor
-_The_Poet_Gustaf_Fredrik_Gyllenborg_(1731%E2%88%921808)_-_Runoilija_Gustaf_Fredrik_Gyllenborg_(1731%E2%88%921808)_-_Skalden_Gustaf_Fredrik_Gyllenborg_(1731%E2%88%921808)_(29178763330).jpg)