Principen om tilldelade befogenheter innebär att Europeiska unionen får vidta åtgärder endast inom sina befogenhetsområden. Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt dess fördrag tillhör medlemsstaterna.[1] Inom vissa områden har unionen exklusiva befogenheter, medan den inom andra områden har delade eller stödjande befogenheter. Varje rättsakt som antas måste ha en giltig rättslig grund i fördragen. Subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen reglerar hur Europeiska unionen och dess institutioner får utöva sina befogenheter.
Principen om tilldelade befogenheter kodifierades genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, men gällde som en allmän princip redan innan dess. Bestämmelserna om principen återfinns i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen:[2]
| ”
|
Enligt principen om tilldelade befogenheter ska unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställs där. Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen ska tillhöra medlemsstaterna.
|
„
|
| – Artikel 5.2 i fördraget om Europeiska unionen efter Lissabonfördragets ikraftträdande
|
Principen kan ses som ett uttryck för legalitetsprincipen. En åtgärd som vidtas av unionens institutioner i strid med principen om tilldelade befogenheter kan ogiltigförklaras av EU-domstolen genom en talan om ogiltigförklaring.
Se även
Referenser
