Peter Weiss var son till Eugen och Franziska Weiss (född Hummel). Fadern var textilfabrikant och modern hade varit skådespelare och kom från Schweiz.[1] Weiss hade också en yngre bror vid namn Alexander, som också senare skulle komma att bli författare. Fadern kom från Galizien och hade konverterat från judendomen.[2] Familjen bodde under 1917 i Przemyśl i Galizien men flyttade sedan tillbaka till Potsdam och bodde sedan i Bremen. 1929 flyttade familjen återigen, nu till Berlin. Familjen emigrerade 1934 till Chislehurst i England.[3] Därefter flyttade familjen till Warnsdorf i Böhmen i Tjeckoslovakien där fadern erbjudits arbete. När Nazityskland annekterade Sudetlandet flydde familjen till Sverige. Fadern hade kontakter inom textilindustrin och blev direktör vid Silfa Fabriks AB i Alingsås, och startade även Eugen Weiss textiltryckeri. Silfa utvecklades till Skandinaviens största filmtryckeri.[4] Fadern hade ett patent på textilt filmtryck.[5] Peter Weiss uppehöll sig ytterligare en tid i Schweiz och i Prag innan han anslöt till familjen i Alingsås,[6] där familjen bodde i Villa Lillgården. 1939 förlorade han sitt tjeckoslovakiska medborgarskap.[7] Tiden i Alingsås har Weiss beskrivit i sin produktion.[8][9]
Weiss lämnade familjehemmet och flyttade till Stockholm för att verka som konstnär. Han blev svensk medborgare 1946.[10] Peter Weiss var under tidigt 1950-tal verksam i experimentella och dokumentära kortfilmssammanhang. Han gjorde den experimentella långfilmen Hägringen och medverkade i produktionen av den kommersiella långfilmen Svenska flickor i Paris tillsammans med Barbro Boman. Efter att Hägringen floppat, fick han ett konstnärsuppdrag och utsmyckade skybaren i Wenner-Gren Center i Stockholm.
Peter Weiss regisserade tillsammans med sin hustru Gunilla Palmstierna-Weiss 1982 den egna pjäsen Nya processen på Dramaten med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Han hade skrivit kontrakt på att författa tre nya pjäser åt Dramaten, men avled två månader efter premiären av den första pjäsen. Nya processen blev därmed hans sista pjäs.
Rannsakningen: oratorium i 11 sånger (översättning Britt G. Hallqvist, Cavefors, 1965)
Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade (översättning Britt G. Hallqvist, Cavefors, 1965)
Skuggan av kuskens kropp (översättning Kjell Ekström, Tiden, 1966)
Sången om Skråpuken (Gesang vom Lusifanischen Popanz) (översättning av Etienne Glaser [m.fl.], Cavefors, 1967)
Natt med gäster (översättning av Peter Weiss, Staffan Lamm, Cavefors, 1967)
Rapporter (översättning Lars Gustafsson [m.fl.], Cavefors, 1968)
Notiser om det kulturella livet i Demokratiska republiken Viet Nam (översättning Vanja Lantz, Cavefors, 1969)
