PROFILPELAJAR.COM

	Otto Ohlendorf
Information
Född	4 februari 1907; Hoheneggelsen (i Söhlde), Provinsen Hannover, Preussen, Kejsardömet Tyskland
Död	7 juni 1951 (44 år); Landsberg am Lech, Bayern, Västtyskland
Begravningsplats	Hoheneggelsen
I tjänst för	Nazityskland
Försvarsgren	SS
Tjänstetid	1925–1945
Grad	SS-Gruppenführer och Generallöjtnant i polisen
Enhet	Schutzstaffel (SS)
Befäl	Einsatzgruppe D (1941–1942); Amt III inom Reichssicherheitshauptamt
Slag/krig	Andra världskriget
Utmärkelser	Krigsförtjänstkorset av första klassen med svärd; NSDAP:s partitecken i guld
Relationer	Hustru: Käthe Wolpers (1906–1995; giftermål 1936); Barn: Irmtraut (född 1936), Henning (född 1938), Meinhard (född 1940), Behrend (född 1943), Ulrike (född 1945)

Otto Ohlendorf, född 4 februari 1907 i Hoheneggelsen i Söhlde, Niedersachsen, död 7 juni 1951 i Landsberg am Lech, Bayern, var en tysk SS-Gruppenführer (generallöjtnant). Han var från juni 1941 till juli 1942 befälhavare för Einsatzgruppe D, den mobila paramilitära insatsstyrka som under andra världskriget opererade i det av Tyskland ockuperade Ukraina. Ohlendorf var även chef för inrikesavdelningen (Amt III) vid Reichssicherheitshauptamt, Nazitysklands säkerhetsministerium.

Efter kriget ställdes Ohlendorf inför rätta vid Einsatzgruppenrättegången. Rätten ansåg honom vara skyldig till massmord och dömde honom till döden genom hängning.

Biografi

Otto Ohlendorf föddes i Hoheneggelsen 1907 och var yngst av fyra barn.^[1] Han gick tre år i folkskola och nio år på läroverk. Han gick tidigt med i Deutschnationale Volkspartei.^[2] När det blev dags för studentexamen misslyckades han första gången. Vid det andra tillfället hade han gått med i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) och var upptagen med politiska åtaganden.^[3] Ohlendorf avlade emellertid så småningom studentexamen och studerade sedan rättsvetenskap och statsvetenskap vid universiteten i Leipzig (1928–1929) och Göttingen (1929–1931). Senare studerade han världsekonomi under professor Jens Jessen vid Kiels universitet.^[4] Som utbytesstudent tillbringade Ohlendorf ett år vid Pavias universitet, där han bland annat studerade fascismens korporatism och syndikalism. Ohlendorf inledde doktorandstudier i ekonomi 1932 men övergav dessa året därpå, då han anställdes av professor Jessen som assisterande direktor vid Institut für Weltwirtschaft i Kiel.^[5]^[6]

Genom professor Jessens förmedling blev Ohlendorf 1936 ekonomisk rådgivare och medarbetare åt professor Reinhard Höhn, som var avdelningschef inom SD-Hauptamt, Sicherheitsdiensts (SD) dåvarande huvudorgan. Tillsammans med Höhn organiserade Ohlendorf SD:s inrikesavdelning.

Operation Barbarossa

I gryningen den 22 juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen och inledde den omfattande Operation Barbarossa. Enligt Tysklands Führer Adolf Hitler innebar kriget mot Sovjetunionen ett ideologiskt förintelsekrig och den ”judisk-bolsjevikiska intelligentian” måste elimineras.^[7] Efter de framryckande tyska arméerna följde Einsatzgruppen, mobila insatsgrupper. Chefen för Reichssicherheitshauptamt, Reinhard Heydrich, gav insatsgrupperna i uppdrag att mörda judar, romer, partisaner, politiska kommissarier (så kallade politruker) och andra personer som ansågs hota Tredje rikets säkerhet. Beträffande insatsgruppernas massmord på judar mördades initialt endast män, men i augusti 1941 gav Reichsführer-SS Heinrich Himmler order om att massmordet även skulle inbegripa kvinnor och barn.^[8] Mellan juni och december 1941 mördades mellan 500 000 och 800 000 judiska män, kvinnor och barn.^[9]

Ohlendorf utnämndes till befälhavare för Einsatzgruppe D,^[10]^[11] som följde Armégrupp Süd under generalfältmarskalk Gerd von Rundstedt. Insatsgruppen opererade i Bessarabien, södra Ukraina, på Krim och i Kaukasus med Sonderkommando 10a, 10b, 11a och 11b samt Einsatzkommando 12. Under Ohlendorfs befäl mellan juni 1941 och juli 1942 mördade Einsatzgruppe D omkring 90 000 judiska män, kvinnor och barn.^[12]^[13] En källa anger siffran 91 728.^[14] I början av 1942 gav Ohlendorf order om att kvinnor och barn skulle avrättas i gasvagnar.^[15]

I slutet av 1943 utnämndes Ohlendorf till ställföreträdande statssekreterare vid ekonomiministeriet, där han fick i uppdrag att samordna planeringen av den tyska ekonomin efter kriget. Ohlendorf samarbetade med bland andra Ludwig Erhard. Ohlendorf menade, att den tyska efterkrigsekonomin behövde lösgöra sig från byråkrati och istället satsa på ett aktivt och djärvt företagande.^[16]

Efter andra världskriget

Efter Tysklands villkorslösa kapitulation i maj 1945 greps Ohlendorf tillsammans med medlemmarna i Dönitzregeringen. Den 3 januari 1946 inkallades han som åklarsidans vittne vid Nürnbergprocessen. I detalj skildrade Ohlendorf bland annat Einsatzgruppe D:s arkebuseringar i Ukraina. Den huvudåtalade, Hermann Göring, reagerade på vittnesmålet och menade att det var onödigt utförligt.

I slutet av september 1947 inleddes Einsatzgruppenrättegången vid vilken Ohlendorf var den huvudåtalade bland tjugofyra före detta medlemmar i Einsatzgruppen. Ohlendorf försvarade sig bland annat med att han själv aldrig dödat någon utan endast utfört order från högre ort. Han visade ingen ånger för sina gärningar och beskrev det egna manskapets psykiska lidande vid verkställandet av massarkebuseringar. Den 10 april 1948 dömdes Ohlendorf och tretton andra åtalade till döden genom hängning. Efter en rad nådesansökningar avrättades han genom hängning tillsammans med sex andra dödsdömda krigsförbrytare den 7 juni 1951, däribland Paul Blobel, Werner Braune, Erich Naumann och Oswald Pohl.^[17] De avrättades i Landsbergfängelset i Landsberg am Lech i Bayern.

I sitt domslut beskriver rätten Ohlendorf å ena sidan som en administratör, sociolog, vetenskapsman och människovän och å den andra som en hänsynslös massmördare och drar paralleller till Robert Louis Stevensons roman Dr. Jekyll och Mr. Hyde.^[18]

Samtal med Goldensohn

Den amerikanske psykiatern Leon Goldensohn (1911–1961) utsågs till fängelsepsykiater i Nürnberg efter andra världskrigets slut. Från januari till juli 1946 övervakade han den psykiska hälsan hos de 21 män som stod åtalade inför den internationella militärtribunalen. Han noterade även deras kroppsliga besvär. Goldensohn intervjuade även några av åklagarsidans och försvarets vittnen.^[19] Goldensohn frågade Ohlendorf om han själv bevittnat insatsgruppens avrättningar av män, kvinnor och barn i Ukraina. Ohlendorf uppgav att det rörde sig om två gånger. Hans uppgift var att tillse att avrättningarna sköttes så humant som möjligt.

”

Judarna stod upprätt, i led, och sköts på gängse militärt manér. Jag såg till att inga skändligheter eller våldsamheter förekom.^[20]

„

Ohlendorf påstod för Goldensohn, att han hade vägrat lyda order två gånger, men att han den tredje gången av Heydrich hade tvingats att lyda. Goldensohn noterade att Ohlendorf lade skulden för massmorden på Heydrich och att han endast kände en formell skuld. Goldensohn beskriver Ohlendorf vidare:

”

[Ohlendorf] ser ut som ett utbränt spöke och hans samvete, om man nu kan kalla det så, är skinande rent och fullständigt innehållslöst. Bristen på affekt är uppenbar, men inte anmärkningsvärd i klinisk mening.^[20]

„

Populärkultur

Otto Ohlendorf förekommer i Jonathan Littells roman De välvilliga.

Befordringshistorik

Hauptsturmführer: 9 juli 1936
Sturmbannführer: 20 april 1937
Obersturmbannführer: 9 november 1938
Standartenführer: 1 januari 1940
Oberführer: 9 november 1941
Brigadeführer och generalmajor i polisen: 16 juli 1942
Gruppenführer och generallöjtnant i polisen: 9 november 1944

Utmärkelser

Krigsförtjänstkorset av första klassen med svärd
Krigsförtjänstkorset av andra klassen med svärd (för befälet över Einsatzgruppe D)
NSDAP:s partitecken i guld
NSDAP:s tjänsteutmärkelse i silver
NSDAP:s tjänsteutmärkelse i brons
SS tjänsteutmärkelse
SS Hederssvärd
SS-Ehrenring (Totenkopfring)

Referenser

Noter

^ Goldensohn 2005, s. 404.
^ Stein 2007, s. 326.
^ Goldensohn 2005, s. 398.
^ Ingrao 2013, s. 36.
^ Earl, Hilary (2006), ”Confessions of Wrong-Doing, or How to Save Yourself from the Hangman?”, i Bankier, David, Secret Intelligence and the Holocaust: Collected Essays from the Colloquium at the City University of New York, New York: Enigma Books, s. 12, ISBN 978-1-929631-60-5
^ Boberach, Heinz. ”Ohlendorf, Otto” (på tyska). Neue Deutsche Biographie. Arkiverad från originalet den 24 december 2013. https://www.webcitation.org/6M6QAI44f?url=http://www.deutsche-biographie.de/sfz73260.html. Läst 24 december 2013.
^ Weale 2013, s. 306.
^ Kershaw 2000, s. 469.
^ Browning & Matthäus 2004, s. 244.
^ Hilberg 1985, s. 288.
^ Ingrao 2013, s. 205.
^ Klee 2007, s. 443.
^ Rhodes 2002, s. 274.
^ ”Otto Ohlendorf” (på italienska). Olokaustos.org. Arkiverad från originalet den 30 december 2013. https://www.webcitation.org/6MFfrYUI4?url=http://www.olokaustos.org/bionazi/leaders/ohlendorf.htm. Läst 30 december 2013.
^ Reitlinger 1979, s. 207.
^ Brackmann, Michael (25 juni 2006). ”Der Tag X” (på tyska). Handelsblatt. Arkiverad från originalet den 29 december 2013. https://www.webcitation.org/6MEMBMz77?url=http://www.handelsblatt.com/politik/konjunktur/nachrichten/die-waehrungsreform-der-tag-x-seite-all/2671742-all.html. Läst 29 december 2013.
^ Earl 2009, s. 292.
^ Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "IV", 1949–1953, s. 510
^ Goldensohn 2005, s. 9.
^ [a b] Goldensohn 2005, s. 402.

Webbkällor

”Die letzten Sieben Hingerichteten” (på tyska). Landsberg im 20. Jahrhundert — Bürgervereinigung zur Erforschung der Landsberger Zeitgeschichte. Arkiverad från originalet den 4 oktober 2014. https://www.webcitation.org/6T4t91Gau?url=http://www.buergervereinigung-landsberg.de/kriegsverbrecher/Hingerichteten.pdf. Läst 4 oktober 2014.
”Extracts from the Testimony of Defendant Ohlendorf” (på engelska). The Mazal Library. Arkiverad från originalet den 22 december 2012. https://www.webcitation.org/6D6vtSywy?url=http://www.mazal.org/archive/nmt/04/NMT04-T0223.htm. Läst 22 december 2012.
”GERMANY: Slow Trip to the Gallows” (på engelska). TIME Magazine. 4 juni 1951. ISSN 0040-781X. http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,858077,00.html. Läst 4 januari 2013.
”Seven German War Criminals Executed” (på engelska). The Canberra Times. 8 juni 1951. Arkiverad från originalet den 4 januari 2013. https://www.webcitation.org/6DQXmgbYm?url=http://trove.nla.gov.au/ndp/del/article/2830584. Läst 4 januari 2013.
”The Testimony of SS General Otto Ohlendorf, Einsatzgruppe D, International Military Tribunal, January 3, 1946” (på engelska). University of Missouri-Kansas City School of Law. Arkiverad från originalet den 6 januari 2014. https://www.webcitation.org/6MQsbYiZf?url=http://law2.umkc.edu/faculty/projects/ftrials/nuremberg/Ohlentestimony.html. Läst 6 januari 2014.

Tryckta källor

Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0
Earl, Hilary (2009) (på engelska). The Nuremberg SS-Einsatzgruppen Trial, 1945–1958: Atrocity, Law, and History. Cambridge: Cambridge University Press. sid. 58–75, 180–197. Libris 11482322. ISBN 978-0-521-45608-1
Goldensohn, Leon (2005). Nürnbergrättegången: samtal med vittnen och anklagade. Stockholm: Fahrenheit. ISBN 91-975262-8-2
Hilberg, Raul (1985) (på engelska). The Destruction of the European Jews. New York: Holmes & Meier. ISBN 0-8419-0832-X
Ingrao, Christian (2013) (på engelska). Believe and Destroy: The Intellectuals in the SS War Machine. Oxford: Polity Press. ISBN 978-0-7456-6026-4
Kershaw, Ian (2000) (på engelska). Hitler: 1936–1945: Nemesis. London: Allen Lane. Libris 3232757. ISBN 0-713-99229-8
Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8
Reitlinger, Gerald (1979) (på engelska). Die Endlösung: Hitlers Versuch der Ausrottung der Juden Europas 1939–1945 (5). Berlin: Colloquium-Verlag
Rhodes, Richard (2002) (på engelska). Masters of Death: The SS-Einsatzgruppen and the Invention of the Holocaust (1). New York: Alfred A. Knopf. ISBN 0-375-40900-9
Stein, Marcel (2007) (på engelska). Field Marshal von Manstein: The Janus Head: A Portrait. Solihull: Helion & Company. ISBN 978-1-906033-02-6
Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "IV", 1949–1953
Weale, Adrian (2013). SS: en ny historia. Stockholm: Fischer & Co. ISBN 978-91-86597-41-2

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Otto Ohlendorf.
Bilder & media

[1] Goldensohn 2005, s. 404.

[2] Stein 2007, s. 326.

[3] Goldensohn 2005, s. 398.

[4] Ingrao 2013, s. 36.

[5] Earl, Hilary (2006), ”Confessions of Wrong-Doing, or How to Save Yourself from the Hangman?”, i Bankier, David, Secret Intelligence and the Holocaust: Collected Essays from the Colloquium at the City University of New York, New York: Enigma Books, s. 12, ISBN 978-1-929631-60-5

[6] Boberach, Heinz. ”Ohlendorf, Otto” (på tyska). Neue Deutsche Biographie. Arkiverad från originalet den 24 december 2013. https://www.webcitation.org/6M6QAI44f?url=http://www.deutsche-biographie.de/sfz73260.html. Läst 24 december 2013.

[7] Weale 2013, s. 306.

[8] Kershaw 2000, s. 469.

[9] Browning & Matthäus 2004, s. 244.

[10] Hilberg 1985, s. 288.

[11] Ingrao 2013, s. 205.

[12] Klee 2007, s. 443.

[13] Rhodes 2002, s. 274.

[14] ”Otto Ohlendorf” (på italienska). Olokaustos.org. Arkiverad från originalet den 30 december 2013. https://www.webcitation.org/6MFfrYUI4?url=http://www.olokaustos.org/bionazi/leaders/ohlendorf.htm. Läst 30 december 2013.

[15] Reitlinger 1979, s. 207.

[16] Brackmann, Michael (25 juni 2006). ”Der Tag X” (på tyska). Handelsblatt. Arkiverad från originalet den 29 december 2013. https://www.webcitation.org/6MEMBMz77?url=http://www.handelsblatt.com/politik/konjunktur/nachrichten/die-waehrungsreform-der-tag-x-seite-all/2671742-all.html. Läst 29 december 2013.

[17] Earl 2009, s. 292.

[18] Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "IV", 1949–1953, s. 510

[19] Goldensohn 2005, s. 9.

[Goldensohn402-20] [a b] Goldensohn 2005, s. 402.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]

[20]

PROFILPELAJAR.COM

Otto Ohlendorf

Biografi

Operation Barbarossa

Efter andra världskriget

Samtal med Goldensohn

Populärkultur

Befordringshistorik

Utmärkelser

Referenser

Noter

Webbkällor

Tryckta källor

Externa länkar

Read other articles:

Preeti Jhangiani

منتخب كندا لكرة السلة للسيدات

Oculomotor nerve

Rebirth (album Jennifer Lopez)

Erinacine

Architecture of Bermuda

نصير الدين الطوسي

William Blackstone

Glenn Frankel

استهداف قطاع غزة بمساعدة الذكاء الاصطناعي

Rovereto

Politico (periódico)

Maria Bello

ستيبان بانديرا

New Orleans Saints

Nazionale Under-20 di calcio della Francia

Apex landfill

2018 Maryland House of Delegates election

Goth

IAI Green Dragon