PROFILPELAJAR.COM

	Orientvråk; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Rovfåglar; Accipitriformes
Familj	Hökar; Accipitridae
Släkte	Buteo
Art	Orientvråk; B. japonicus
Vetenskapligt namn
	§ Buteo japonicus
Auktor	Temminck & Schlegel, 1844
Synonymer
	Buteo buteo japonicus;

Orientvråk^[2] (Buteo japonicus) är en asiatisk fågel i familjen hökar inom ordningen hökfåglar,^[3] nära släkt med och tidigare ansedd som en underart till ormvråken.

Utseende och läte

Orientvråken är en kompakt och bredvingad vråk med liten näbb och små fötter, med en kroppslängd på 51-59 cm och vingbredden 109-136 cm. Adulta fåglar varierar i fjäderdräkten, dock i mindre utsträckning än ormvråken. Generellt är den mörkbrun ovan och blek under. Huvudet är typiskt blekare än ovansidan. På den smutsvita undersidan har den tydliga mörkbruna fläckar på flankerna till nedre delen av bröstet som kontrasterar tydligt med blek buk och undergump. På så sätt liknar den ytligt fjällvråken, men saknar dennas vita band på inre delen av stjärten.^[4]

I flykten syns den slå långsamma och stela vingslag. Den glider med plana vingar och sänkt hand och svävar med vingarna i grunt V. På undersidan av vingen är vingpennorna bleka och täckarna blekbruna. Den har svarta spetsar på handpennorna och en stor karpalfläck. Lätet är ett högljutt jamande "kiii-kiii" eller "peeyou".^[4]

Utbredning och systematik

Orientvråken häckar i östra Asien från sydöstra Sibirien till Japan, nordöstra Kina och lokalt i Filippinerna. Den övervintrar i ett stort område från Kina och Japan söderut till Sydostasien. International Ornithological Congress urskiljer fyra underarter med följande utbredning:^[5]

Buteo japonicus burmannicus – häckar från sydöstra Sibirien (Transbajkal) och norra Mongoliet till nordöstra Kina, norra Koreahalvön samt östra och nordöstra Sibirien, möjligen även på Sachalin; övervintrar i södra och sydöstra Asien samt i västra Japan
Buteo japonicus japonicus – häckar i Japan, lokalt även på Luzon i norra Filippinerna; övervintrar från södra Japan till Ryukyuöarna samt på Taiwan, i Filippinerna och i sydöstra Kina
Buteo japonicus toyoshimai – Izuöarna och Boninöarna (södra Japan)
Buteo japonicus oshiroi – Daitoöarna (södra Japan)

Andra, som eBird/Clements, inkluderar burmannicus i japonicus.^[6]

Orientvråken behandlades tidigare som del av ormvråk (B. buteo), men urskiljs numera vanligen som egen art baserat på något avvikande utseende men tydliga skillnader i läten^[7] och DNA^[8]^[9].

Levnadssätt

Orientvråken påträffas i skogstrakter och öppna jordbruksmarker upp till åtminstone 1300 meters höjd. Vintertid ses den ofta i träd och på stolpar utmed vägar. På Honshu häckar den från april till juli och bygger sitt bo sex till mer än 20 meter ovan mark, vanligen i en tall.^[4]^[10]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde medan både populationsutveckling och populationsstorlek är okänd. IUCN bedömer dock det sannolikt att den förra varken är tillräckligt liten eller den senare tillräckligt kraftig för att arten ska anses vara hotad.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).^[1]

Noter

^ [a b c] Birdlife International 2014 Buteo japonicus Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 26 januari 2015.
^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2015. IOC World Bird List (v 5.1). doi : 10.14344/IOC.ML.5.1.
^ [a b c] Brazil, Mark (2018). Birds of Japan. Helm Field Guides. ISBN 978-1472913869
^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.2). doi : 10.14344/IOC.ML.13.1.
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2022. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2022 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
^ Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2005) Birds of South Asia. The Ripley Guide. Vols. 1 and 2. Smithsonian Institution & Lynx Edicions, Washington, D.C. & Barcelona.
^ Kruckenhauser, L., Haring, E., Pinsker, W., Riesing, M.J., Winkler, H., Wink, M. & Gamauf, A. (2004) Genetic vs. morphological differentiation of Old World buzzards (genus Buteo, Accipitridae). Zool. Scripta 33(3): 197–211.
^ Lerner HRL, MC Klaver & DP Mindell. 2008. Molecular phylogenetics of the buteonine birds of prey (Accipitridae). Auk 125: 304–315.
^ del Hoyo, J., Collar, N., Marks, J.S. & Kirwan, G.M. (2018). Japanese Buzzard (Buteo japonicus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/467356 29 december 2018).