Oratorio di San Celso

Ej att förväxla med Santi Celso e Giuliano.

Oratorio di San Celso
Kyrka
Exteriören vid Vicolo di San Celso.
Exteriören vid Vicolo di San Celso.
Land Italien Italien
Län Lazio
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Församling San Giovanni dei Fiorentini
Plats Vicolo di San Celso
Invigd 1561
29 september 1725 (nykonsekrering)
Oratorio di San Celso (nummer 576 vid den röda pilen) på Giovanni Battista Nollis karta över Rom från år 1748. Övriga avbildade kyrkobyggnader: 553) Santa Maria della Purificazione in Banchi, 575) Santi Celso e Giuliano och 578) San Giuliano in Banchi.
Oratorio di San Celso (nummer 576 vid den röda pilen) på Giovanni Battista Nollis karta över Rom från år 1748. Övriga avbildade kyrkobyggnader: 553) Santa Maria della Purificazione in Banchi, 575) Santi Celso e Giuliano och 578) San Giuliano in Banchi.
Oratorio di San Celso (nummer 576 vid den röda pilen) på Giovanni Battista Nollis karta över Rom från år 1748. Övriga avbildade kyrkobyggnader: 553) Santa Maria della Purificazione in Banchi, 575) Santi Celso e Giuliano och 578) San Giuliano in Banchi.

Oratorio di San Celso, även San Celsino, är ett dekonsekrerat oratorium i Rom, helgat åt den helige martyren Celsus. Oratoriet är beläget vid Vicolo di San Celso i Rione Ponte och tillhör församlingen San Giovanni dei Fiorentini.[1]

Oratoriets historia

År 1560 grundades Confraternita del Santissimo Sacramento, ett brödraskap med uppgift att bland annat gå med Eukaristin till de sjuka. Året därpå uppfördes oratoriet. Kardinal Niccolò Coscia, kardinalpräst av Santa Maria in Domnica, lät år 1725 restaurera byggnaden och konsekrerade oratoriet den 29 september samma år. Brödraskapet hade oratoriet som säte fram till 1984, då det överläts åt välgörenhetsorganisationen Caritas. Organisationen lämnade oratoriet år 1993 och det har sedan dess dekonsekrerats.[2][3][4]

Exteriören

Fasadens nedre våning har fyra joniska pilastrar, vilka vilar på höga socklar. På ömse sidor om ingångsportalen finns nischer dekorerade med snäckmotiv. Övervåningen har ett blindfönster med flankerande voluter.[2][3]

Interiören

Högaltarmålningen utgjordes tidigare av Kristus och Petrus vid sista måltiden, en kopia utförd 1725 efter en originalmålning från 1600-talet. Numera hänger ett träkrucifix på dess plats. I oratoriets tak ses fresken Jungfru Marie himmelsfärd.[2][5] Till höger om högaltaret återfinns en inskription som minner om oratoriets konsekrering år 1725:[6]

EMVS AC RMVS D. NICOLAVS TIT.
S. MARIAE IN DOMNICA
PRESB. S. R. E. CARD. COSCIA
HVIVS ARCHICONFR. PROTECTOR XXIX SEPTEMBR. MDCCXXV
ANNO IVBILAEI ALTARE OCCORRE EREXIT, ET CONSECRAVIT
EODEMQVE DIE INDVLG. VNIVS ANNI
ET IN ANNIVERSARIO CONSECRATIONIS 100 DIEBVS
ILLVDQVE VISITANTIBVS CONCESSIT
COMES NICOLAVS SODERINVS PRIOR
CAESAR DE AMEDEIS NICOLAVS POIES CAROLVS FALCHER
CVSTODES POSSVERE

Referenser

Noter

  1. ^ ”Chiesa annessa San Celsino” (på italienska). Vicariatus Urbis. Diocesi di Roma. Arkiverad från originalet den 23 oktober 2017. https://archive.is/20171023105709/http://www.vicariatusurbis.org/?page_id=188&ID=690. Läst 23 oktober 2017. 
  2. ^ [a b c] Lombardi 1993, s. 147.
  3. ^ [a b] Marti 1993, s. 20–21.
  4. ^ Rendina 2000, s. 64.
  5. ^ Marti 1993, s. 21.
  6. ^ Armellini 1891, s. 366.

Tryckta källor

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. sid. 363–365. OCLC 9269651 
  • Ausenda, Marco (2002) (på italienska). Roma (9). Milano: Touring Club Italiano. ISBN 88-365-2541-5 
  • Buchowiecki, Walther (1974) (på tyska). Handbuch der Kirchen Roms: der römische Sakralbau in Geschichte und Kunst von der altchristlichen Zeit bis zur Gegenwart. Bd 3, Die Kirchen innerhalb der Mauern Roms: S. Maria della Neve bis S. Susanna. Wien: Brüder Hollinek. Libris 76032. OCLC 220596631 
  • Lombardi, Ferruccio (1993) (på italienska). Roma: chiese, conventi, chiostri: progetto per un inventario 313—1925. Roma: Edilstampa. OCLC 30727273 
  • Marti, Licia (Dicembre 1997). ”Oratorio di San Celso o San Celsino” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (11): sid. 20–21. ISSN 1126-6546. 
  • Pratesi, Ludovico (1995) (på italienska). Il rione Ponte. Roma: Newton Compton editori. sid. 32. ISBN 88-7983-509-2 
  • Rendina, Claudio (2000) (på italienska). Guida insolita ai misteri, ai segreti, alle leggende e alle curiosità delle Chiese di Roma. Roma: Newton & Compton. ISBN 88-8289-419-3 

Externa länkar

Romersk-katolska kyrkobyggnader i Rione Ponte