Och skeppet går
(E la nave va) |
| Regissör | Federico Fellini |
|---|
| Producent | Franco Cristaldi |
|---|
| Manus | Federico Fellini
Tonino Guerra |
|---|
| Skådespelare | Freddie Jones
Barbara Jefford
Victor Poletti |
|---|
| Originalmusik | Gianfranco Plenizio |
|---|
| Fotograf | Giuseppe Rotunno |
|---|
| Klippning | Ruggero Mastroianni |
|---|
| Premiär | 7 oktober 1983 |
|---|
| Speltid | 133 minuter |
|---|
| Land | Frankrike
Italien |
|---|
| Språk | Italienska
Ryska
Ryska
Serbiska |
|---|
IMDb SFDb Elonet
|
Och skeppet går (italienska: E la nave va) är en fransk-italiensk dramafilm från 1983 i regi av Federico Fellini, med Freddie Jones, Barbara Jefford och Victor Poletti i huvudrollerna. Handlingen utspelar sig i juli 1914, och följer ett antal förvecklingar på en lyxångare, där en grupp med teater- och operafolk samlats för att sprida en berömd operasångerskas aska i havet. Filmen gick upp på svensk bio 26 april 1985 genom Rosenbergs Filmbyrå.[1] Filmaffischen är tecknad av serieskaparen Jacques Tardi.[2]
Roller
- Freddie Jones som Orlando
- Barbara Jefford som Ildebranda Cuffari
- Victor Poletti som Aureliano Fuciletto
- Peter Cellier som Sir Reginald Dongby
- Elisa Mainardi som Teresa Valegnani
- Norma West som Lady Violet Dongby
- Paolo Paolini som Maestro Albertini
- Sarah-Jane Varley som Dorotea
- Fiorenzo Serra som storhertigen
- Pina Bausch som prinsessan
- Pasquale Zito som greve Bassano
- Janet Suzman som Edmea Tetua
- Linda Polan som Ines Ione
- Philip Locke som premiärministern
- Jonathan Cecil som Ricotin
- Maurice Barrier som Ziloev
- Fred Williams som Abatino Lepori
Mottagande
Bernt Eklund skrev i Expressen: "Det är förkonstling driven till skön konst på Fellinis omisskännligt personliga vis. Ett lysande spektakel om en förgången värld. Fångad i det ögonblick den förgick."[3] Elisabeth Sörenson skrev i Svenska Dagbladet att det kan vara svårt att få klarhet i vilka metaforer filmen vill förmedla, om några. Sörenson fortsatte: "Men filmen är också en upplevelse av annat slag: mellan dröm och verklighet, mellan opera och halvdokumentär. Tavlor i kalla och varma färger från en epok och en livsstil som gått i graven. ... Man tar emot med alla sinnen och tackar därtill, för det är ju inte någon vanlig syn på filmens hav."[3] Den svenska regissören Roy Andersson har nämnt filmen som en viktig influens för sin egen stil.[4]
Referenser