Under 1500- och 1600-talen var Noto hem för flera framstående personer, såsom Giovanni Aurispa, juristerna Andrea Barbazio och Antonio Corsetto, liksom arkitekten Matteo Carnelivari och kompositören Mario Capuana. År 1503 gav Ferdinand II Noto titeln civitas ingeniosa ("sinnrik stad"). Staden expanderade under de följande århundradena bortom dess medeltida gränser, med nya byggnader kyrkor och kloster byggdes. Alla dessa kom dock att totalförstöras av den häftiga jordbävningen 1693.
Efter den förödande jordbävningen flyttade man staden till västra sidan av floden Asinaro, där ett nytt Noto växte fram enligt en rutnätsplan av Giovanni Battista Landolina. Den nya staden låg närmre Joniska havet. De anlitade arkitekterna, bland andra Rosario Gagliardi och Francesco Sortino, fick det nya Noto att bli ett mästerverk i siciliansk barockstil, vilket gjort att staden kom att kallas "Stenträdgården" av Cesare Brandi, och idag är listat bland Unescos världsarv. Många av de nyare byggnaderna har använt mjuk tuffsten, som ger staden en honungslik ton i solljuset. Delar av katedralen rasade år 1996, vilket innebar en stor förlust för den typiskt sicilianska barock-arkitekturen.
Palazzo Ducezio i Noto.
Källor
Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 283
.svg)
