Nils Beyer, född 19 november 1903 i Stockholm, död 1 januari 1994 i Stockholm, var en svensk journalist, författare av facklitteratur om film, teater och politik samt manusförfattare. Han blev 1970 filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet.^[1]

Beyer blev filosofie kandidat vid Lunds universitet 1925. Mellan 1924 och 1930 arbetade han för Arbetet, 1930–1958 var han kritiker i Social-Demokraten och 1958–1966 på Stockholms-Tidningen. Från 1966 skrev han för Arbetet.

Nils Beyer var son till livförsäkringsinspektören Tage Beyer och Ellen Peterson. Han gifte sig 1930 med Lilly Arrhenius (1904–1993).

• Handens och hjärnans arbetare (Tiden, 1934)
• 700 berättelser söka en filmregissör (Seelig, 1935)
• Att se film. En studie i filmens dramaturgi (Bonnier, 1940)
• Teater och film (Bonnier, 1944)
• Skådespelare (KF, 1945)
• Han, hon och månen (Eklund, 1949) [pjäs]
• En bok om film (Radiotjänst, 1949)
• Kejsarens nya kläder. Teaterpjäs i fyra akter för barn (efter H. C. Andersens saga, Geber, 1950)
• Teaterkvällar 1940–1953 (1953)
• Bengt Lidforss. En levnadsteckning (Norstedt, 1968)
• Den unge Hjalmar Branting (Norstedt, 1985)

• Henrik Ibsen: Samhällets stöttepelare (Samfundets støtter) (Radiotjänst, 1955)
• Henrik Ibsen: John Gabriel Borkman (John Gabriel Borkman) (Radiotjänst, 1956)
• Jaroslav Hašek: Den tappre soldaten Svejk (otryckt översättning, efter Karl Larsens dramatisering, från danskan för Stockholms parkteater 1969)

• 1955 – Blockerat spår

• Beyer, C Nils T i Vem är Vem?: Stor-Stockholm (andra upplagan, 1962)
• Nils Beyer, författarpresentation i Projekt Runeberg
• Nils Beyer på Svensk Filmdatabas

• Nils Beyer i Libris
• Nils Beyers arkiv, Musik- och teaterbiblioteket (Musikverket)