Efter att Sovjetunionen skickat upp världens första artificiella satellit började den amerikanska kongressen och president Dwight D. Eisenhower arbeta fram en ny federal myndighet som skulle skapas för att ta hand om alla rymdaktiviteter. Den 29 juli 1958 skrev Eisenhower på National Aeronautics and Space Act of 1958 och därmed var Nasa bildat. Från början var det bara fyra laboratorier och omkring 8 000 anställda som tidigare arbetat för NACA, USA:s gamla aeronautiska myndighet. Det uppstod en rymdkapplöpning mellan Sovjetunionen och USA, vars relationer redan var anspända på grund av kalla kriget. Nasas första uppdrag var att forska och utveckla bemannade rymdfärder genom Mercuryprogrammet.
Mercuryprogrammet var Nasas första lyckade bemannade rymdprogram. Det höll på från 1959 till 1963 och det skickades upp totalt 20 kapslar. Målet var i första hand att ta reda på om människor kunde överleva i rymden. Kapslarna var mycket små, endast 1,7 kubikmeter och det var knappt att en person fick plats i dem.
Geminiprogrammet var Nasas andra rymdprogram och höll på från 1963 till 1966. Den var en fortsättning på Mercuryprogrammet och hade som mål att förbereda inför Apolloprogrammet genom att utveckla dockningsmöjligheter och andra tekniker som behövdes för att landa på månen. Det gjordes tolv uppskjutningar varav tio var bemannande.
Apolloprogrammet var från början tänkt att skicka människor nära månen men efter president John F. Kennedys uttalande om att han tänkte sätta människor på månen innan 1970 ändrades inriktningen till att landa på månen. Den första tänkta färden i Apolloprogrammet var Apollo 1, men den slutade i tragedi. Alla tre ombord omkom i en brand i kapseln. Från 1961 till 1972 gjordes det 33 uppskjutningar. Apollo 11 var det första uppdraget att landa på månen.[4] Inom detta program utvecklades också den största raket som någonsin byggts, nämligen Saturn V.
Skylab var NASA:s första rymdstation och låg i bana runt jorden mellan 14 maj 1973 och 11 juli 1979 och var bemannad i totalt 171 dagar och 13 timmar av tre olika tremannalag.[5]
Apollo-Sojuz-testprojektet var ett samarbete mellan USA och Sovjetunionen under första halvan av 1970-talet. Höjdpunkten var dockning mellan en Apollo-farkost och en Sojuz-farkost i omloppsbana runt jorden, i juli 1975.[6][7]
Rymdfärjor börjades utvecklas i slutet av 1960-talet och rymdfärjeprogrammet (STS Space Shuttle) avslutades 2011. Första uppskjutningen gjordes i april 1981 och den sista i juli 2011, totalt 135 uppskjutningar.[8] 1986 havererade rymdfärjan Challenger och 2003 havererade Columbia.[9] De tre kvarvarande färjorna, Discovery, Atlantis och Endeavour är nu "pensionerade" och tillsamman med flera fullskaliga modeller som användes under utvecklingen av rymdfärjan, finns de numera att beskåda på flera olika amerikanska museer.
International Space Station, ISS, är en rymdstation som gjorts av sex rymdstyrelser tillsammans: USA, Ryssland, Kanada, Japan, Brasilien och ESA. ISS första modul skickades upp 20 november 1998.[10]
MPCV
Denna är tänkt som ersättare till rymdfärjorna. Projektet presenterades av NASA den 24 maj 2011. MPCV är sprungen ur Constellationprogrammets kapsel – Orion.[11]
Constellationprogrammet var Nasas projekt som skulle ha gett USA ett nytt framtida bemannat rymdflygningsprogram för att ersätta rymdfärjorna då dessa skulle tas ur bruk. I och med president Obamas budget för FY2011, som presenterades den 1 februari 2010, upphörde finansieringen av utvecklandet av raketer, kapsel och månlandare. President Obamas plan var att de amerikanska astronauterna skulle "lifta" med ryska Sojuz-kapslar till ISS. Den 3 april 2014 kom ett memo ut som uppgav att samarbetet mellan NASA och Ryssland bröts, med undantag för ISS. Detta är en i raden av de sanktioner som USA riktat mot Ryssland gällande annekteringen av Krim-halvön. NASA har nu börjat se över kommersiella alternativ för att transportera astronauter, med början år 2017.
Det första Nasa ville nå var månen, men man hade problem med de första sonderna. I augusti 1958 exploderade Pioneer 0 efter bara 77 sekunders färd. I oktober samma år störtade Pioneer 1 i Stilla havet. I november misslyckades man med uppskjutningen av Pioneer 2, och i december 1958 föll Pioneer 3 ner mot jorden igen i Centralamerika. Dessa sonder var väldigt lätta jämfört med andra sonder; Pioneer 4 vägde bara sex kilo. Pioneer 4 var också den första sonden att nå månen (ett avstånd på 348 000 km), men av oförklarliga skäl fungerade inte bildöverföringen.
Rangerfarkosterna var mycket mer avancerade än de föregående amerikanska sonderna. Syftet med rangersonderna var att en liten kapsel skulle kraschlanda på månens yta. Dessa "självmordsonder" var utrustade med en kamera som skulle filma tills den krossades av nedslaget. Från den sista Rangersonden, Ranger 9 kunde man se detaljer ned till 30 centimeter i diameter.
Surveyorprogrammet var USA:s första program för att landa en sond på månen. Den första landaren nådde ytan i maj 1966. När farkosten närmade sig månens yta efter 63 timmars färd slogs fyra små raketer på tills den stod i det närmaste stilla fyra meter över ytan, varefter den fick falla fritt. Landarna var utrustade med kameror som kunde rotera ett helt varv. Under en sexveckorsperiod sände Surveyorlandaren över 11 500 bilder tillbaka till jorden. Även de nästföljande sonderna lyckades landa på ytan och sände ungefär lika många bilder. Surveyor 5 hade specialutrustning för att kunna analysera ytmaterialet, det var första gången en sådan analys gjorts.
Orbitersonderna skulle kartlägga hela månen för att hitta landningsplatser för Apolloprogrammet. Från augusti 1966 placerades under ett år fem Orbitersonder i bana kring månen. De fotograferade mer än fem miljoner kvadratkilometer möjlig landningsplats och genomförde den första fullständiga kartläggningen av månens baksida. En intressant teknisk lösning var att man framkallade alla bilder ombord, varefter de genomgick en elektronisk skanning och sändes till jorden.
.jpg)
