En närings-, trafik- och miljöcentral (förkortning: NTM-central, finska: elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus, ELY-keskus) är ett statligt regionalt ämbetsverk i Finland med ansvar för verkställighets- och utvecklingsfrågor. Närings-, trafik- och miljöcentralerna inrättades 2010. Tillsamman med regionförvaltningsverken har NTM-centralerna övertagit uppgifterna från länsstyrelserna, som upplöstes vid utgången av 2009. Närings-, trafik- och miljöcentralerna övertog dessutom uppgifter från de tidigare arbets- och näringscentralerna, regionala miljöcentralerna, vägdistrikten och Sjöfartsverket.
Närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter:
Finansierings- och utvecklingstjänster för företag, stöd i sysselsättningsfrämjande syfte och arbetskraftsutbildning, jordbruks- och fiskeriärenden, invandrarärenden och EU:s strukturfondsprojekt
Produktsledstjänsten: utveckling och främjande av uppfinningar
Yrkesutbildning, kompetens, kultur och kreativ ekonomi
Underhåll av landsvägar, vägprojekt, trafiktillståndsärenden, trafiksäkerhet, kollektivtrafik och skärgårdstrafik
Miljövård, styrning av områdesanvändning och byggande, naturvård, uppföljning av miljöns tillstånd, utnyttjande och skötsel av vattenresurserna
Verkställighet av civiltjänst i enlighet med arbets- och näringsministeriets direktiv och civiltjänstlagen
Regional indelning
Det finns 15 regionala närings-, trafik- och miljöcentraler i Finland.
Närings-, trafik- och miljöcentralernas tre ansvarsområden är:
NTM-centralerna använde den på finska baserade förkortningen ”ELY-central” på webbsidor och i tryck, med motiveringen att de ville etablera ELY som varumärke. Den finns inte i svenskspråkig lagtext och Statsrådets svenska språknämnd rekommenderade att namnet skall skrivas ut på svenska, eller förkortas NTM-central. Översättarna på ministerierna och NTM-centralerna hade därmed klart motstridiga anvisningar.[1]
Riksdagens justitieombudsmanPetri Jääskeläinen ansåg att användningen av förkortningen ELY-central ”inte är förenligt med kraven på jämlikt bemötande av landets finsk- och svenskspråkiga befolkning, tillgodoseendet av deras språkliga rättigheter, sådant gott och begripligt språkbruk som hör till god förvaltning, jämlik behandling av det finska och svenska språket, förvaltandet av landets språkkulturarv eller främjandet av användningen av båda nationalspråken och inte heller med kravet på att myndigheterna självmant ska främja de grundläggande fri- och rättigheterna” och att det är otillbörligt att på svenska använda en förkortning som består av blandspråk.[1]