PROFILPELAJAR.COM

	Mindre sångsvan; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Mindre sångsvan (C. c. bewickii)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Andfåglar; Anseriformes
Familj	Änder; Anatidae
Underfamilj	Anserinae
Tribus	Svanar; Cygnini
Släkte	Cygnus
Art	Mindre sångsvan; C. columbianus
Vetenskapligt namn
	§ Cygnus columbianus
Auktor	Yarrell, 1830
Utbredning
Synonymer
	Tundrasvan

Mindre sångsvan^[2] (Cygnus columbianus) är en fågelart som tillhör svanarna.^[3] Till utseendet är den en mindre upplaga av sångsvanen, med framför allt kortare hals och mindre inslag av gult på näbben. Den häckar cirkumpolärt på arktisk tundra i norra Ryssland och norra Nordamerika. Arten kategoriseras som livskraftig.

Utseende

Mindre sångsvan är den minsta svanen. Den mäter 115–150 centimeter på längden. Den nordamerikanska underarten är något större, med en genomsnittlig längd på 132 centimeter, ett vingspann på 168 centimeter och en vikt på 6,6 kilogram.^[4] Mindre sångsvanen (bewickii) uppvisar en liten klinal storleksskillnad, då den blir större längre österut i sitt häckningsområde. Bra uppmätta specimen finns dock bara från den västliga populationerna. Svensson et al. 2009 uppger att den mäter 115–127 centimeter och har ett vingspann på 170–195 centimeter.^[5]

Till utseendet liknar den sångsvanen. I adult dräkt har den en helvit fjäderdräkt, svarta ben och gul näbbrot. Den är dock mindre, har kortare hals och har en rundare kroppsform. Näbben är färgad svart mot spetsen. Till skillnad från sångsvanen överväger den svarta delen alltid över den gula och hos den nordamerikanska underarten columbianus är näbben nästan helt svart.^[5]

Den amerikanska underarten har en nästan helsvart näbb.
Mindre sångsvan i första vinterdräkt tillsammans med adult i förgrunden.

Läte

Mindre sångsvan är liksom sin större släkting en talför fågel med liknande läten. De är dock ljusare, mjukare och något böjda, liknade vid hundskall eller bilhornssignaler. De upprepas heller inte i serier utan hörs enstaka eller ett par i följd.^[5]

Utbredning och systematik

Mindre sångsvan häckar cirkumpolärt på arktisk tundra. Den förekommer i två distinkta underarter. Nominatformen har en nearktisk utbredning och bewickii en palearktisk.

Tundrasvan^[6] (C. c. columbianus) – häckar kring kusterna i norra och västra Alaska och norra Kanada. Den övervintrar vid USA:s hela västkust, i Texas och på östkusten mellan Cape Cod och Cape Fear.
Vanlig mindre sångsvan^[7] (C. c. bewickii) – häckar på Eurasiens tundra, från Kolahalvön till omkring floden Kolymas mynning i östra Sibirien. Hela häckningsområdet ligger därmed i norra Ryssland. På hösten flyttar dessa fåglar över Vita havet och Östersjön söderut och övervintrar vid Nordsjöns kuster, i England och Irland. En annan del av populationen övervintrar vid Kaspiska havet, Aralsjön och i östra Asien.

Vissa auktoriteter behandlar de båda underarterna som två skilda arter.

Förekomst i Sverige

Mindre sångsvanen passerar Sverige i mindre antal i början av april och i slutet av oktober, främst i sydöstra delen av landet.^[5]

Ekologi

Mindre sångsvan häckar i sumpmarker på arktiska tundra. I övervintringsområdet håller den sig ofta nära kusten. Mindre sångsvan livnär sig av vattenväxter och gräs. När ungarna matas spelar i början också insekter en viktig roll. Utanför häckningstiden är mindre sångsvanen mycket sällskaplig, men under häckningen avgränsar de sina revir.

Häckning

Fåglarna bildar i tre- till fyraårsåldern par som håller ihop för resten av livet. De brukar börja häcka i fem- till sexårsåldern. Honan lägger fyra till sex ägg och ruvar dem ungefär en månad. Ungfåglarna blir flygfärdiga efter sju till tio veckor.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen uppskattas till 317 000–336 000 individer.^[8] Den övergripande populationsutvecklingen är oklar, med vissa populationer minskande, andra ökande eller stabila.^[8]

Mindre sångsvanen hotas av degradering och förlust av våtmarksmiljöer till följd av utdikning^[9], oljeutsläpp, torvutvinning, igenväxning, avverkning och eldning av vass^[10] samt övergödning.^[9] Populationen i nordvästra Europa tros vara särskilt känslig för förändrad användnings av dess levnadsmiljöer liksom klimatförändringar på grund av dels dess smala utbredningsområde, dels rätt begränsat antal rastlokaler under vår- och höstflytten.^[11] I östra Ryssland har minskningar kopplats till minskad mängd flytande växtlighet, möjligen i sin tur orsakat av övergödning och dammbyggen.^[12]^[13] Häckningsmiljön i Arktis hotas också av olje- och gasutvinning.^[9]

Mindre sångsvanar förolyckas av oljeutsläpp, i kollision med kraftledningar och av blyförgiftning. I nordvästra Europa utsätts den för tjuvjakt och i Nordamerika för legalt fritidsjakt.^[14]^[9] Arten är också mottaglig för fågelinfluensan och kan därför påverkas av framtida utbrott.^[15]

Namn

Mindre sångsvanens vetenskapliga artnamn columbianus syftar på Columbia River i amerikanska delstaten Oregon.^[16]

Noter

^ [a b c] Birdlife International 2016 Cygnus bewickii Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.1 www.iucnredlist.org. Läst 24 december 2020.
^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
^ Sibley, David Allen (2000). National Audubon Society: The Sibley Guide to Birds. New York: Alfred A. Knopf. sid. 73. ISBN 0-679-45122-6
^ [a b c d] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 14-15. ISBN 978-91-7424-039-9
^ Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/11/Rapport-11-komplett.pdf. Läst 14 oktober 2020.
^ ’’Sverigelistan med underarter’’, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
^ [a b] Wetlands International. 2016. Waterbird Population Estimates.
^ [a b c d] Kear, J. 2005. Ducks, geese and swans volume 1: general chapters; species accounts (Anhima to Salvadorina). Oxford University Press, Oxford, U.K.
^ Grishanov, D. 2006. Conservation problems of migratory waterfowl and shorebirds and their habitats in the Kaliningrad region of Russia. In: G. Boere, C. Galbraith and D Stroud (eds), Waterbirds around the world, pp. 356. The Stationary Office, Edinburgh, U.K.
^ Nagy, S., Petkov, N., Rees, E., Solokha, A., Hilton, G., Beekman, J. and Nolet, B. 2012. International Single Species Action Plan for the Conservation of the Northwest European Population of Bewick’s Swan (Cygnus columbianus bewickii). AEWA Technical Series No. 44. Bonn, Germany.
^ Carboneras, C. and Kirwan, G.M. 2016. Tundra Swan (Cygnus columbianus). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. and de Juana, E. (eds), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
^ Cong, P., Cao, L., Fox, A.D., Barter, M., Rees, E.C., Jiang, Y., Ji, W., Zhu, W. and Song, G. 2011. Changes in Tundra Swan Cygnus columbianus bewickii distribution and abundance in the Yangtze River floodplain. Bird Conservation International 21(2): 260-265.
^ del Hoyo, J., Elliot, A. and Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, Vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
^ Melville, D.S. and Shortridge, K.F. 2006. Migratory waterbirds and avian influenza in the East Asian-Australasian Flyway with particular reference to the 2003-2004 H5N1 outbreak. In: G. Boere, C. Galbraith and D. Stroud (eds), Waterbirds around the world, pp. 432-438. The Stationery Office, Edinburgh, U.K.
^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4