Med M23-modellen kombinerade McLaren erfarenheterna från företrädaren M19 och Indy-vinnaren M16B. M23:an var inte den mest avancerade bilen i startfältet utan följde den sedvanliga uppbyggnaden med självbärande monocoque och Cosworth-motorn som en lastbärande del av chassit.
Största förändringen på bilen genomfördes till 1976 med introduktionen av en sexväxlad växellåda. Senare på säsongen förbjöds luftboxarna till motorn och nya luftintag infördes.
M23:an debuterade en bit in på säsongen 1973 och visade sig snabbt vara konkurrenskraftig. Peter Revson vann två lopp under säsongen och Denny Hulme ett. I förarmästerskapet kom Revson på fjärde plats och Hulme på femte. McLaren slutade trea i konstruktörsmästerskapet.
Formel 1-VM 1974
1974 vann Emerson Fittipaldi tre lopp och Denny Hulme ett. Fittipaldi tog sin andra VM-titel medan Hulme slutade sjua och McLaren vann konstruktörsmästerskapet för första gången.
Formel 1-VM 1975
1975 tog Emerson Fittipaldi två segrar och den nye andreföraren Jochen Mass vann ett lopp. Fittipaldi kom tvåa i förarmästerskapet, efter Niki Lauda och Mass slutade sjua. I konstruktörsmästerskapet kom McLaren trea.
Formel 1-VM 1976
Säsongen 1976 dominerades av Niki Lauda och Scuderia Ferrari fram tills Lauda olycka vid Tysklands Grand Prix. James Hunt hade vunnit två lopp före Tyskland och vann sedan ytterligare fyra. Efter den dramatiska finalen i Japan vann Hunt förarmästerskapet med en poängs marginal till Lauda. Jochen Mass kom på en blygsam niondeplats och McLaren slutade tvåa i konstruktörsmästerskapet efter Ferrari.
Formel 1-VM 1977
Fabriksstallet fortsatte köra med M23:an in på halva säsongen 1977. Bästa placeringen blev en andraplats för Jochen Mass i Sveriges Grand Prix.[3]
_-_001.jpg)
