1946 flyttade Buñuel till Mexiko och började göra filmer där, bland annat en märklig version av Emily Brontës roman Svindlande höjder, med samma titel (1954). På filmfestivalen i Cannes 1961 träffade han manusförfattaren Jean-Claude Carrière. De båda kom att samarbeta fram tills Buñuels död. Resten av Buñuels franskspråkiga filmer (vilket inkluderar sex av hans sju sista långfilmer) hade manus skrivna av Carrière.
Typiska teman i Buñuels filmer var fotfetischism, nekrofili, hat mot blinda människor och äldre män som älskar yngre kvinnor.[2]