Originalberättelserna om Sherlock Holmes är de 56 noveller och 4 romaner som Arthur Conan Doyle publicerade om sin mästerdetektiv Sherlock Holmes mellan 1887 och 1927. Samtliga publicerades först i någon tidskrift innan de trycktes i bokform. De första två Holmes-berättelserna var romaner. Från och med den första novellen, En skandal i Böhmen, publicerades samtliga Holmes-berättelser i den engelska tidskriften The Strand vilket blev Holmes-figurens stora succé. De illustrerades av Sidney Paget fram till dennes död, varefter flera olika tecknare anlitades för att göra teckningar till berättelserna.

De fem novellsamlingarna gavs ursprungligen ut 1892, 1894, 1905, 1917 och 1927. Innehållet kan variera något mellan olika utgåvor. Nutida Sherlock Holmes-samlingar innehåller ofta berättelser från flera av de ursprungliga novellsamlingarna.

Dessa 60 detektivberättelser om Sherlock Holmes av Arthur Conan Doyle berättelser brukar av de särskilt Holmes-intresserade ofta benämnas kanon och på engelska versaliserat "The Canon", på svenska ibland kallat "conanen"^[1]. Detta hänger ihop med hur anhängare till den store fiktive detektiven har kämpat med att få åtskilliga motstridigheter i berättelserna att gå ihop samt lyckas pricka in årtalet då de förmodas utspelas på en tidslinje, allt utifrån antagandet att berättelserna skildrar faktiska händelser och personer som har funnits. På engelska kallas detta ofta The Sherlockian Game alternativt The Great Game, och det har publicerats flera böcker på ämnet. Enligt deckarförfattaren Dorothy Sayers som själv bidragit till dessa efterforskningar var den förste att göra detta den engelske prästen Ronald Knox, vars Studies in the Literature of Sherlock Holmes publicerades 1928 i hans textsamling Essays of Satire. Redskap som används i denna lek är bland annat samma litteraturvetenskapliga metoder som under 1800-talet användes för att reda ut verklighetsbakgrunden bakom de bibliska berättelserna, inklusive den högre kritiken, även kallat den historisk-kritiska metoden som försöker förstå den värld texten skrevs i för att kunna tolka dess innebörd.

Utöver dessa 60 berättelser finns några småberättelser av Arthur Conan Doyle, som om man tillämpar begreppet kanon kallas apokryfa. De är ofta skrivna för något speciellt sammanhang. Ett exempel är Hur Watson lärde sig knepet,^[2](How Watson Learned the Trick), en berättelse om 530 ord som skrevs för att rymmas i en så liten bok att den skulle få plats i ett dockskåp som tillverkades för att ges som gåva till den dåvarande engelska drottningen Mary av Teck. Hit hör även ett par teatermanus, inklusive Doyles första utkast till pjäsen Sherlock Holmes som sedan bearbetades av William Gillette samt av Doyle själv i ett par omgångar. En annan sorts Doyle-apokryfer är berättelser författade av honom där en icke namngiven person eller detektiv omnämns, som eventuellt skulle kunna vara Sherlock Holmes. En tredje sort är texter av Doyle om Sherlock Holmes som inte är fiktion, utan beskriver exempelvis hans egen syn på figuren och fenomenet Sherlock Holmes.

Andra "apokryfa" berättelser är detektivberättelser om Sherlock Holmes som skrivits av andra än Doyle. Hit hör Holmes-berättelser författade av allt från Arthur Conan Doyle son Adrian Doyle till den svenske författaren och prästen Oskar Wågman (1849–1913) som släppte ett par böcker med Holmes-berättelser under pseudonymen Sture Stig. Sådana berättelser produceras fortfarande i form av publicerade böcker och såväl som i form av fan fiction på internet. De flesta av dessa är antingen pastischer som skapar nya detektivberättelser eller parodier. Somliga fokuserar mer på andra figurer i Doyles böcker än på Sherlock Holmes.^[3] Ett framgångsrikt försök att stoppa in en kvinnlig medhjälpare till den store detektiven är Laurie R. Kings berättelser om Mary Russel, som börjar lösa detektivgåtor tillsammans med den egentligen pensionerade Sherlock Holmes. Nancy Springers böcker om Enola Holmes (den första filmatiserad som Enola Holmes) har en tänkt syster till Sherlock Holmes i huvudrollen.