Leeds United AFC vann mästerskapet i det engelska ligasystemets högsta nivå, Division 1 säsongen 1991/1992. Laget nådde dessutom den tredje omgången i FA-cupen, femte omgången i ligacupen samt andra omgången i Full Members Cup.
Leeds var med i toppstriden i ligan från säsongstarten och gick upp i ledningen i oktober före tvåan Manchester United FC. Dessa två lag lag kämpade om och var omväxlande i ligaledning. Ofta med en Leeds i ledningen med Manchester United som tvåa men med färre spelade matcher. Manchester United var favorit att vinna då de förväntades vinna sina hängmatcher och gå förbi Leeds. Men vid slutet av säsongen började manchester Uniteds form svikta och de tappade poäng och Leeds kunde gå om under säsongen avslutande omgångar och vinna mästerskapstiteln. Avgörandet kom i den näst sista omgången den 26 april då Leeds vann borta mot Sheffield United med 3–2 samtidigt som Manchester United senare under dagen förlorade mot Liverpool. Därmed var Leeds ligamästare för tredje gången i klubbens historia.
Under vårsäsongen värvade Leeds en dittills okänd fransman Eric Cantona som skulle komma att bli en av de stora profilerna i England. [1][2]
Säsongssammanfattning
Inför säsongen hade managernHoward Wilkinson värvat några spelare för att ytterligare förstärka det lag som hade slutat fyra säsongen innan. Bland nyförvärven fanns bland annat vänsterbacken Tony Dorigo som snabbt skulle etablera sig i laget och ge laget nya spelmöjligheter genom sin offensiv utefter vänsterkanten samt Steve Hodge på mittfältet. Ett annat togivande nyförvärv var dessutom Rod Wallace som tag en ordinarie plats i anfallet tillsammans med Lee Chapman i en 4-4-2 uppställning och var lagets ledande målskyttar under säsongen med 20 respektive 14 mål. Lagets starkaste del var annars mittfältetet med speldirigenten Gary McAllister och lagkaptenen Gordon Strachan som de mest framträdande i spelet tillsammans med styrkan och energin hos ungdomarna David Batty och Gary Speed.
Laget inledde ligasäsongen mycket övertydande genom att inte förlora någon av de 10 inledande matcherna där de bland annat besegrade Manchester City FC, Chelsea FC och Liverpool FC och låg tvåa i ligan då de överraskande förlorade borta mot Crystal Palace FC. Efter den enda förlusten radade laget upp ytterligare 15 matcher i följd utan förlúst och där de alternerade mellan första och andra platsen i ligan med Manchester United. Leeds gick upp i ledningen i oktober före tvåan Manchester United FC en ledning som växlande mellan lagen. De gånger som Leeds ledde var det oftast på grund av att Manchester United spelat färre matcher, således var Manchester United var favorit att vinna ligan då laget förväntades vinna sina hängmatcher.
Lagen möttes dessutom i tredje omgången av FA-cupen med Leeds som hemmalag men där Manchester United segrade med 1–0. Under januari månad värvade Leeds dessutom Eric Cantona en på den tiden relativt okänd fransman. Cantona tog lite tid att anpassa sig till spelet och spelade enbart sex matcher från start för Leeds men kom in som inhoppare i ytterligare nio och gjorde tre mål. Han blev snabbt en publikfavorit med sin spelskicklighet som gav Leeds en ny dímension i anfallsspelet.
I ligan fortsatte kampen mellan de två lagen där Manchester United länge hade övertaget och var favoriter att vinna. Men då Manchester United förlorade tre av sina fem avslutande matcher samtidigt som Leeds vann fyra av sina fem, så lyckades Leeds i de avslutande omgångarna gå förbi och vinna ligamästerskapet. Det definitiva avgörandet kom i den näst sista omgången, den 26 april, då Leeds vann borta mot Sheffield United med 3–2 samtidigt som Manchester United förlorade borta mot Liverpool med 0–2. Därmed var Leeds klara seriesegrare och ligamästare för tredje gången i klubbens historia.
Följande spelare ingick i truppen, kontrakterades, köptes och såldes under säsongen.[2]
Spelartrupp
Observera under den här perioden var inte tröjnumren allokerade till en enskild spelare utan de elva spelare som startade matchen bar nummer 1 till och med 11, avbytarna 12 till och med 15 (beroende på hur många spelare man fick nominera). Tröjnumren och positionen nedan är de som respektive spelare normalt spelade i.
Den vanligast förekommande laguppställningen är baserad på lagets vanligaste spelsystem 4-4-2. De namngivna spelarna är de som spelade i respektive position flest gånger.
