Jämfört med moderna västeuropeiska språk, så är latinet, även kallat klassiskt latin, mycket strukturerat och avancerat. Det har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri (på ett strukturerat sätt) ordföljd.

Latinet böjer substantiv och adjektiv i två numeri (singular och plural), tre genera (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, ablativ och vokativ). Det finns dessutom rester av lokativ och instrumentalis. Böjningen av substantiv indelas i fem deklinationer.

Verben har två diateser (aktivum och passivum), tre finita modi (indikativ, konjunktiv och imperativ) och fem infinita verbformer (infinitiv, gerundium, supinum, particip och gerundivum).

Följande tempora finns: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum simplex och futurum exaktum. Verben böjs också efter person och numerus. Verbböjningen har fyra konjugationer.

Klassiskt latin hade varken bestämd eller obestämd artikel.

Jämfört med moderna språk, så är latinet (lingua Latina), även kallat klassiskt latin, mycket strukturerat och avancerat. Det har ett ganska rikt system av böjningar och därför en relativt fri (på ett strukturerat sätt) ordföljd. De flesta ord har från få till många synonymer och uttryck, alla använda på varsina olika strukturerade sätt, vilket man inte känner till så väl nuförtiden. Att förstå och skriva som de gamla romarna idag är mer eller mindre en svårdom.

Forna texter och inskriptioner på latin under antiken då språket var i bruk är enbart skrivna på höga sätt. Det må betyda att språket hade en grammatisk lag för ett offentligt latin, det vi alla känner till, samt en annan för det normala latinet, vilket man knappt känner till. Däremot vet man att romersk kursivskrift var det vardagliga skriftsystemet använt på papyrus och träplattor, medan kvadratisk kapitalskrift den formella och använd som inskriptioner. En möjlig teori för en sådan uppdelning av språket och dess skriftsystem kan vara vidskepliga eller/och religiösa trosuppfattningar. Sådana uppfattningar i tillvaron var normalt under antiken. Trots att latinet är mycket strukturerat och avancerat, så förekommer det trots allt flera oregelbundenheter, vilket må vara antingen naturligt eller bara en del av den offentliga versionen av språket.

Latin skrivs med hjälp av det latinska alfabetet, som svenskan och de flesta europeiska språk senare tagit över. Vår skrift är från början gjord för att skriva latin, och därför stämmer bokstäverna mycket bra överens med ljuden i latinet, men avviker på några viktiga punkter. Latinet skrivs inte med accenter, som t.ex. fémina, "hona", bara som hjälpmedel i läroverk så att man vet hur orden ska betonas.

Det antika latinet hade inte gemener (små bokstäver), bara versaler (stora bokstäver). Det skrevs heller inte med skiljetecken och mellanrum mellan orden, men däremot användes halvhög punkt mellan orden. Versalerna blev efter hand jobbiga att skriva. Romarna utvecklade då en kursiv stil, romersk kursivskrift, som gav upphov till vara dagars gemener.

Skrivet latin såg då ut så här jämfört med dagens skrivet latin:

SENATVSPOPVLVSQVEROMANVS - Senatus populusque romanus. - Senaten och det romerska folket.

SEDQVIDTVSTRISTISAMABO - Sed quid tu's tristis, amabo? - Men varför är du ledsen, kära du? (Plautus)

CONSVETVDINIS·MAGNA·VIS·EST - Consuetudinis magna vis est. - Vanans stora makt är (vanans makt är stor). (Cicero)

I klassiskt latin finns vokalerna a, e, i, o, u och y (det sista endast i grekiska lånord). De tre första stämmer överens med det svenska uttalet, men o uttalas som svenskt [å] och u som [u] i tyskan. Det klassiska latinets bokstav för u-ljudet var v och användes både för u-ljud och förmodligen som ett engelskt w-ljud, istället för ett v-ljud. Ordet musica [mú-si-ka], "musik", och veritas [wé-ri-tas], sanning, skrevs då MVSICA och VERITAS.

I klassiskt latin har bokstaven c alltid ljudvärdet k, aldrig som ett che-ljud (som i engelskans change) och aldrig som ett s-ljud. Ursprungligen betecknade bokstaven även g-ljudet, vilket bibehållits i namnsförkortningar såsom C, Gaius och Cn, Gnaeus.

I uttalas som ett j-ljud framför vokaler i början av ord och mellan två vokaler, som iustitia [ju-stí-ti-a], "rättvisa" och maior [má-jor], "större".

N är ett ng-ljud framför konsonanterna c, g och q, som nunc [nungk], "nu", longus [lóng-gus], "lång" och quinque [kwíng-kwe], "fem".

G uttalas som ett hårt g och framför n uttalas det också som ett ng-ljud, som magnus [máng-nus], "stor".

Det klassiska latinets bokstav för u-ljudet var v och uttalades både som ett u-ljud och förmodligen som ett engelskt w-ljud, istället för ett v-ljud, som musica [mú-si-ka], "musik" och veritas [wé-ri-tas], "sanning".

X uttalas som [ks], som pax, "fred".

Z uttalas förmodligen som ett tonande s.

Komplikationerna qu, gu och su uttalas som [kw], [gw] och [sw], som:

• aqua [ák-wa], "vatten"
• lingua [líng-gwa], "tunga", "språk"
• consuetudo [kon-swe-tú-do], "vana"

Ch uttalas som ett k-ljud, som i pulcher [púl-ker], "vacker".

Th förekom endast i lånord och uttalades som ett t-ljud, som i mathematica [ma-te-má-ti-ka], "matematik".

Ph förekom endast i lånord och uttalades som ett f-ljud, som i philosofia [fi-lo-so-fí-a], "filosofi".

Klassiskt latin har diftongerna:

• ae uttalas [aj] som i engelskans buy.
• ai uttalas också som ae.
• au uttalas som i engelskans house.
• oe uttalas [oj] som i engelskans joy.
• oi uttalas också som oe.
• ei uttalas [ej] som i say.
• ui uttalas [uj].
• eu uttalas [ev] som vi uttalar valutan euro [év-ro].

Undantag med ae och oe var aenus [a-é-nus], "koppar", aer [á-er], "luft" och poeta [po-é-ta], "poet", där bokstäverna uttalas var för sig (som hiatus (fonetik)). Ibland skrivs detta med hjälp av ett trema, som sätts efter den senare vokalen, som aënus, aër och poëta. I senare klassisk latin ändrades uttalet i diftongerna ae och oe till ett långt e. Praesens [práj-sens], "närvarande", uttalades då [pré-sens].

I medeltidslatin och nylatin har ljudet ändrats framför vokalerna e (och ae, oe) och i (och y). När latinska ord utläses på svenska brukar c i dessa fall utläsas som s. På andra språk förekommer i stället affrikatorna [ts] och [tʃ] (uttalas ch som i det engelska ordet change).

Ti uttalas [tsi] om den följs av en vokal, som i iustitia [ju-stí-tsi-a]. "rättvisa". Uttalet var ursprungligt om det stod ett s framför t, som i bestia [bé-sti-a], "best".

Sc uttalas framför en vokal som [s], som scire [sí-re], "veta".

Latinska stavelser har lång eller kort tidslängd eller kvantitet.

En naturlång stavelse innehåller en lång vokal eller en diftong, som róta, "hjul" och laetus, "glad".

En positionslång stavelse innehåller en kort vokal, följd av mer än en konsonant, eller x (h räknas ej som konsonant), som pórta, "port", álter, "annan, annat" och pax, "fred".

De flesta latinska ord betonas på näst sista stavelsen, som på latin heter (sýllaba) paenúltima. En mindre mängd ord betonas på näst näst sista stavelsen, och det heter (sýllaba) antepaenúltima.

Exempel: rósa, "ros", amícus, "vän", fémina, "kvinna" och sapiéntia, "vishet".

I tvåstaviga ord, som rósa, [ró-sa], ligger betoningen på (sýllaba) paenúltima. I ord med flera stavelser ligger betoningen på (sýllaba) paenúltima om den är lång, men om (sýllaba) paenúltima är kort ligger betoningen på (sýllaba) antepaenúltima.^[1]

Latinet skrivs inte med accenter, bara som hjälpmedel i läroböcker så att man vet hur orden ska betonas.

Substantiven i latin böjs i numerus, kasus och genus.

Latinet har ingen obestämd artikel (en, ett) eller bestämd artikel (den, det). Ordet silva, "skog", kan då, beroende på sammanhanget, översättas till svenska som "skog", "en skog" eller "skogen" och silva magna, "stor skog" kan översättas som "stor skog", "en stor skog" eller "den stora skogen".

I medeltidslatinet kan pronomen som ille, illa och illud, som alla tre betyder "den där", ibland användas som bestämd artikel och unus, una och unum, som alla tre betyder "ett, en", kan sättas som obestämd artikel.

Substantiven kan stå i singular och plural. Plurale tantum är substantiv som endast förekommer i pluralis, antingen i betydelse av singularis eller pluralis, till exempel castra (n pl), -orum, "läger" (ett eller flera). Flera ortnamn är plurale tantum, bl.a. Athenae (f pl), -arum, "Aten".

Substantiv i latinet har tre genus, nämligen maskulinum, femininum och neutrum. Maskulina ord är bland annat namn på floder, som Tiberis och ord som betecknar män, som nauta, "sjöman". Feminina ord är till exempel namn på länder, städer, öar och träd.

Ett annat bra sätt att känna igen ordens genus är att titta på ordens ändelser. Många substantiv som slutar på "-us" är maskulina, många som slutar på "-a" är feminina och många som slutar på "-um" är neutrala. Ord som slutar på "-is" och *-es* är antingen maskulint eller feminint, eller både och. Det finns även många neutrala ord som slutar på "-us". Och de ord som slutar på "-tas" är alltid feminina.

Exempel för maskulina ord i singular och plural:

• amícus m (amíci) - vän
• ánnus m (ánni) - år
• líber m (líbri) - bok
• lócus m (lóci) - plats
• lápis m (lápides) - sten
• ménsis m (ménses) - månad
• mons m (móntes) - berg
• páter m (pátri) - far, pappa, fader
• pons m (póntes) - bro
• véntus m (vénti) - vind

Exempel för feminina ord i singular och plural:

• áqua f (aquae) - vatten
• clávis f (claves) - nyckel
• fémina f (féminae) - kvinna
• gens f (géntes) - ätt, släkt
• libértas f (libertátes) - frihet
• návis f (náves) - skepp
• pars f (pártes) - del
• pórta f (pórtae) - port
• sílva f (sílvae) - skog
• véritas f (veritátes) - sanning

Exempel för neutrala ord i singular och plural:

• béllum n (bélla) - krig
• cármen n (cármina) - sång
• córpus n (córpora) - kropp
• fórum n (fóra) - torg
• flúmen n (flúmina) - flod
• forámen n (forámina) - hål
• legátum n (legáta) - arv
• nómen n (nómina) - namn
• témpus n (témpora) - tid
• vérbum n (vérba) - ord

I deklinationen av substantiv och adjektiv finns 6, ibland 7 kasus, av vilka 5 vanligtvis används:

Kasus	Användning	Anteckning
Nominativ	Subjekt
Vokativ	Direkt tilltal
Genitiv	Ägande med mera
Dativ	Indirekt objekt
Ackusativ	Direkt objekt	Kan också vara ett prepositionsobjekt.
Ablativ	Varierad användning, oftast adverbial.	Ofta vid preposition.

Nominativ betecknar i regel subjektet i satsen, som fémina féminam videt, "kvinnan ser kvinnan" och Cornélia Antónium videt, "Cornelia ser Antonius". Nominativ kan också vara en bestämning till subjektet, dvs subjektiv predikatsfyllnad, adjektivattribut, predikativ attribut eller appostition.^[2]

Vokativ används vid tilltal, som et tu Brute, et tu, "även du Brutus, även du", där namnet Brutus blir Brute i vokativform.

Nominativform	Ändelse	Vokativform	Ändelse
Brutus	-us	Brute	-e
Iulius	-ius	Iuli	-i

Förekommer som en rest i vissa stelnade uttryck i klassiskt latin. Den används utan preposition för att beteckna städer, samhällen och små öar, men används inte för länder och kontinenter. Den svarar på frågan var? i singularis av första och andra deklinationerna. Lokativerna har sammanfallit med formerna i genitiv, Romae, "i Rom".

Possessiv genitiv anger, vems något är eller till vem (vad) något hör. Denna genitiv står som ett attribut, Templum Iovis, "Jupiters tempel" eller som predikatsfyllnad vid esse och fieri.

Objektiv genitiv anger föremålet för det styrande substantivets verksamhet. Svenskan kan ibland ha samma genitiv, men oftast är man tvungen att omskriva uttrycket med prepositionsuttryck. Endast sammanhanget kan i flera fall avgöra genitivets betydelse.

Genitivuttryck	Objektiv genitiv	Possessiv genitiv
Amor Dei	Kärleken till Gud	Guds kärlek
Timor hóstium	Fruktan för fienderna	Fiendernas fruktan

Egenskapsgenitiv (Genitivus qualitatis) anger egenskap eller beskaffenhet och omskrivs ofta med prepositioner, som vir magni ingénii, "en man med stor begåvning".

Partitiv genitiv anger helheten av vilken huvudordet är en del.

Dativus commodi, "nyttans dativ" och incommodi, "skadans dativ", betecknar den eller det som har fördel eller skada av verbets handling, som gallis Caesar imperat frumentum exercitui, "Caesar befallde gallerna att lämna spannmål för härens räkning".

Dativus agentis, "agentens dativ": betecknar agenten vid verbfromen gerundivum, som ea res mihi cogitanda est, "jag har den saken att tänka på" (Den saken bör, måste jag tänka på).

Dativus finalis betecknar ändamålet eller resultatet av en handling vid vissa verb.

Possessiv dativ, som mihi pecunia est, jag har pengar". Bokstavligt blir det "pengarna är till mig".

Betecknar direkt objekt, som fémina féminam videt, "kvinnan ser kvinnan" och Cornélia Antónium videt, "Cornelia ser Antonius". Ackusativ används även vid vissa prepositioner, som ad, "till". Roma, "Rom" blir då ad Romam, "till Rom".

Ablativ används oftast vid vissa prepositioner där substantivet eller adjektivet får en annan ändelse. Amícus, "vän" blir då cum amíco, "med vännen", och mons, "berg", blir in monte, "på berget". Prepositionen behövs inte nämnas, men görs det normalt, som till exempel aedificátus hómine, "byggd av människan", istället för aedificátus a hómine.

Ablativ har oftast också adverbiell betydelse. Ablativet har uppkommit från tre gamla kasus, separativ, lokativ och instrumentalis.

• Separativ ablativ är avskiljandets kasus, som svarar på frågan varifrån?

• Lokal ablativ är lägets kasus, som svarar på frågan var? eller när?

• Instrumental ablativ är medlets och gemenskapets kasus, som svarar på frågan varmed?

Substantiven böjs i fem deklinationer eller böjningsmönster. För varje ord latinskt ord i lexikon anges nom. sing. och gen. sing., som visar till vilken deklination ett ord tillhör.

Deklination	Genitivändelse i singularis
1	-ae
2	-i
3	-is
4	-us
5	-ei

Vokativforemerna överensstämmer alltid med nominativ, förutom i andra deklinationen singular. Dativ och ablativ plural har alltid samma former. Nominativ- och ackusativformerna för neutrer överensstämmer alltid med varandra.

Om ett substantiv i den första deklinationen slutar på -a, tillhör det genuset femininum. Dessa ord är då feminina. Orden dea, "gudinna", och filia, "dotter", tar ändelsen -ābus istället för -īs i dativ och ablativ i plural. Annars skulle de se ut som "gud", deīs, respektive "son", filiīs.

Om ett substantiv i den andra deklination slutar på -us, tillhör det genuset maskulinum. Dessa ord är då maskulina. Hit hör också ett antal ord på -er, som liber (libri), "bok" och ager (agri), "åker". Slutar ett substantiv i den andra deklination på -um, tillhör det genuset neutrum. Dessa ord är då neutrala.

• puéll|a f (-ae) - flicka
• amíc|us m (-i) - vän, kompis
• vérb|um n (-i) - ord

	1.a deklinationen - femininum		2:a deklinationen - maskulinum		2:a deklinationen - neutrum
	Singular	Plural	Singular	Plural	Singular	Plural
Nominativ	puella	puellae	amīcus	amīcī	verbum	verba
Genitiv	puellae	puellārum	amīcī	amīcōrum	verbī	verbōrum
Dativ	puellae	puellīs	amīcō	amīcīs	verbō	verbīs
Ackusativ	puellam	puellās	amīcum	amīcōs	verbum	verba
Ablativ	puellā	puellīs	amīcō	amīcīs	verbō	verbīs
Vokativ	puella	puellae	amīce	amīcī	verbum	verba

Alla substantiv i den tredje deklinationen slutar på -is i genitiv singular oavsett genus. Slutar det på -a i nominativ plural, tillhör det genuset neutrum. Slutar det på -es i nominativ plural tillhör det antingen maskulinum eller femininum.

Om ett substantiv i fjärde deklinationen slutar på -us i nominativ singular, tillhör det vanligen maskulinum. Om det slutar på -u tillhör det neutrum.

Alla ord i femte deklinationen är feminina, förutom díes, "dag", som är maskulint.

• re|x m (-gis) - kung
• nóm|en n (´-inis) - namn
• már|e n (-is) - hav
• spírit|us m (-us) - ande, andedräkt
• córn|u n (-us) - horn, styrka
• dí|es m (-éi) - dag

	3:e deklinationen		3:e deklinationen - neutrum		3:e deklinationen - neutrum med i-stam		4:e deklinationen		4:e deklinationen - neutrum		5:e deklinationen
	Singular	Plural	Singular	Plural	Singular	Plural	Singular	Plural	Singular	Plural	Singular	Plural
Nominativ	rēx	rēgēs	nōmen	nōmina	mare	maria	spīritus	spīritūs	cornū	cornua	diēs	diēs
Genitiv	rēgis	rēgum	nōminis	nōminum	maris	marium	spīritūs	spīrituum	cornūs	cornuum	diēī	diērum
Dativ	rēgī	rēgibus	nōminī	nōminibus	marī	maribus	spīrituī	spīritibus	cornū	cornibus	diēī	diēbus
Ackusativ	rēgem	rēgēs	nōmen	nōmina	mare	maria	spīritum	spīritūs	cornū	cornua	diem	diēs
Ablativ	rēge	rēgibus	nōmine	nōminibus	marī	maribus	spīritū	spīritibus	cornū	cornibus	diē	diēbus
Vokativ

Adjektiv kongruerar med sitt huvudord till genus, kasus och numerus.

• bon|us, -a, -um - god

	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Singular
Nom.	bonus	bona	bonum
Gen.	bonī	bonae	bonī
Dat.	bonō	bonae	bonō
Ack.	bonum	bonam	bonum
Abl.	bonō	bonā	bonō
Vok.	bone	bona	bonum
Plural
Nom.	bonī	bonae	bona
Gen.	bonōrum	bonārum	bonōrum
Dat.	bonīs	bonīs	bonīs
Ack.	bonōs	bonās	bona
Abl.	bonīs	bonīs	bonīs
Vok.	bonī	bonae	bona

• len|is, -is, -e - len, mild

	Maskulinum/Femininum	Neutrum
Singular
Nom.	lēnis	lēne
Gen.	lēnis	lēnis
Dat.	lēnī	lēnī
Ack.	lēnem	lēne
Abl.	lēnī	lēnī
Vok.	lēnis	lēne
Plural
Nom.	lēnēs	lēnia
Gen.	lēnium	lēnium
Dat.	lēnibus	lēnibus
Ack.	lēnēs	lēnia
Abl.	lēnibus	lēnibus
Vok.	lēnēs	lēnia

longus, -a, -um	lóngior, -ius	longíssimus, -a, -um
lång	längre, ganska lång, alltför lång	längst, mycket lång
gravis, -e	grávior, -ius	gravíssimus, -a, -um
tung	tyngre, ganska tung, alltför tung	tyngst, mycket tung
sápiens	sapiéntior, -ius	sapientíssimus, -a, -um
vis	visare, ganska vis, alltför vis	visast, mycket vis

bonus, -a, -um	mélior, -ius	óptimus, -a, -um
god	godare, ganska god, alltför god	godast, mycket god
malus, -a, -um	peior, -us	péssimus, -a, -um
dålig	sämre, ganska dålig, alltför dålig	sämst, mycket dålig
magnus, -a, -um	maior, -us	máximus, -a, -um
stor	större, ganska stor, alltför stor	störst, mycket stor
parvus, -a, -um	minor, -us	mínimus, -a, -um
liten	mindre, ganska liten, alltför liten	minst, mycket liten
multi, -ae, -a	plures, -ia	plúrimi, -ae, -a
många	mera, ganska många, alltför många	mest

	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Singular
Nom.	longior	longior	longius
Gen.	longioris	longioris	longioris
Dat.	longiori	longiori	longiori
Ack.	longiorem	longiorem	longius
Abl.	longiore	longiore	longiore
Vok.
Plural
Nom.	longiores	longiores	longiora
Gen.	longiorum	longiorum	longiorum
Dat.	longioribus	longioribus	longioribus
Ack.	longiores	longiores	longiores
Abl.	longioribus	longioribus	longioribus
Vok.

Superlativen longíssimus, -a, -um, "längst", "mycket lång", böjs efter första och andra deklinationen.

	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Singular
Nom.	longissimus	longissima	longissimum
Gen.	longissimi	longissimae	longissimi
Dat.	longissimo	longissimae	longissimo
Ack.	longissimum	longissimam	longissimum
Abl.	longissimo	longissima	longissimo
Vok.	longissime	longissima	longissimum
Plural
Nom.	longissimi	longissimae	longissima
Gen.	longissimorum	longissimārum	longissimōrum
Dat.	longissimīs	longissimīs	longissimīs
Ack.	longissimōs	longissimās	longissima
Abl.	longissimīs	longissimīs	longissimīs
Vok.	longissimī	longissimae	longissima

Adverb bildas i positiv från adjektiv genom att sätta till adjektivets böjningsstam följande ändelser

• longus - lång

positiv	komparativ	superlativ
longe	lóngius	longíssime
långt	längre, ännu lång, alltför lång	längst, mycket lång

• gravis - tung

positiv	komparativ	superlativ
gráviter	grávius	gravíssime
tungt	tyngre	tyngst

• díligens - noggrann

positiv	komparativ	superlativ
diligenter	diligéntius	diligentíssime
noggrant	noggrannare	noggrannast

Huvudartikel: Romerska siffror

Romarna använde sig inte av samma räknesätt som vi har idag. De hade bokstäver som var siffror.

		Grundtal	Ordningstal	Delningstal	Räkneadverb
1	I	unus, una, unum	primus, -a, -um	singuli (en i sänder)	semel (en gång)
2	II	duo, duae, duo	secundus, alter	bini	bis
3	III	tres, tria	tértius	terni	ter
4	IIII (IV)	quáttuor	quartus	quatérni	quater
5	V	quinque	quintus	quini	quínquies
6	VI	sex	sextus	seni	séxies
7	VII	septem	séptimus	septeni	sépties
8	VIII	octo	octávus	octoni	ócties
9	VIIII (IX)	novem	nonus	noveni	nóvies
10	X	decem	décimus	deni	décies
11	XI	úndecim	undécimus	undeni	undécies
12	XII	duódecim	duodécimus	duodeni	duodécies
13	XIII	trédecim	tértius décimus	terni deni	terdécies
14	XIV (XIIII)	quattuórdecim	quartus décimus	quaterni deni	quaterdécies
15	XV	quíndecim	quintus décimus	quini deni	quinquiesdécies
16	XVI	sédecim	sextus décimus	seni deni	sexiesdécies
17	XVII	septéndecim	séptimus décimus	septeni deni	septiesdécies
18	XVIII	duodevigínti	duodevicésimus	duodeviceni	duodevícies
19	XIX	undevigínti	undevicésimus	undeviceni	undevícies
20	XX	vigínti	vicésimus	viceni	vícies
21	XXI	unus et viginti	unus et vicésimus	unviceni	unvícies
22	XXII	duo et viginti	alter et vicésimus	duoviceni	duovícies
30	XXX	trigínta, riginta	tricésimus	triceni	trícies
40	XL (XXXX)	quadragínta	quadragésimus	quadrageni	quadrágies
50	L	quinquaginta	quinqagésimus	quinquageni	quinquágies
60	LX	sexaginta	sexagésimus	sexageni	sexágies
70	LXX	septuaginta	septuagésimus	septuageni	septuágies
80	LXXX	octoginta	octogésimus	octogeni	octógies
90	XC (LXXXX)	nonaginta	nonagésimus	nonageni	nonágies
100	C	centum	centésimus	centeni	cénties
500	D	quingenti	quingentésimus	quingeni	quingénties
1000	M	mille	millésimus	síngula milia	mílies
100000	-	centum mília
1000000	-	décies centena mília

	duo, duae, duo två
	Maskulinum	Femininum	Neutrum
	Plural
Nominativ	duo	duae	duo
Vokativ	duo	duae	duo
Ackusativ	duōs	duās	duo
Genitiv	duōrum (duûm)	duārum	duōrum (duûm)
Dativ	duōbus	duābus	duōbus
Ablativ	duōbus	duābus	duōbus

Det bör noteras att ambō, båda, är deklinerad som duo. Ändå är dess O långt.

	trēs, tria
	Maskulinum & Femininum	Neutrum
	Plural
Nominativ	trēs (trīs)	tria
Vokativ	trēs (trīs)	tria
Ackusativ	trēs (trīs)	tria
Genitiv	trium	trium
Dativ	tribus	tribus
Ablativ	tribus	tribus

Ordet, mīlle, är singular, ett adjektiv och odeklinerbart. Ändå är dess oregelbundna pluralform, mīlia (mīllia) använt på samma sätt som plūs är.

	mīlia, mīlium (a) tusen n.
	Plural
Nominativ	mīlia
Vokativ	mīlia
Ackusativ	mīlia
Genitiv	mīlium
Dativ	mīlibus
Ablativ	mīlibus

Personliga och även possessiva pronomen utlämnas i allmänhet i latin och tillsätts endast om de är betonade och behövliga.

	Nominativ	Genitiv	Dativ	Ackusativ	Ablativ
jag	ego	mei	mihi	me	me
du	tu	tui	tibi	te	te
han/hon/den/det	se is, ea, id
vi	nos	nostri/nostrum	nobis	nos	nobis
ni	vos	vestri/vestrum	vobis	vos	vobis
de	se is, ea, id

Genitiv uttrycker inte ägande utan används som objektiv och partitiv-genitiv.

• Objektiv genitiv: memoria nostri (minnet av oss)
• Partitiv genitiv: pars nostrum (en del av oss)

	—, suī sig själv
Nominativ	—
Ackusativ	sē, sēsē
Genitiv	suī
Dativ	sibi
Ablativ	sē, sēsē

denne (förenat: is servus - denne slav). Personligt pronomen tredjeperson när det står självständigt.

	is, eī han, de m.		ea, eae hon, de f.		id, ea det, de n.
	Singular	Plural	Singular	Plural	Singular	Plural
Nominativ	is	eī, iī	ea	eae	id	ea
Ackusativ	eum	eōs	eam	eās	id	ea
Genitiv	eius	eōrum	eius	eārum	eius	eōrum
Dativ	eī	eīs, iīs	eī	eīs, iīs	eī	eīs, iīs
Ablativ	eō	eīs, iīs	eā	eīs, iīs	eō	eīs, iīs

	īdem, eadem, idem den samme, samma som
	Maskulinum		Femininum		Neutrum
	Singular	Plural	Singular	Plural	Singular	Plural
Nominativ	īdem	eīdem, iīdem	eadem	eaedem	idem	eadem
Ackusativ	eundem	eōsdem	eandem	eāsdem	idem	eadem
Genitiv	eiusdem	eōrundem	eiusdem	eārundem	eiusdem	eōrundem
Dativ	eīdem	eīsdem, iīsdem	eīdem	eīsdem, iīsdem	eīdem	eīsdem, iīsdem
Ablativ	eōdem	eīsdem, iīsdem	eādem	eīsdem, iīsdem	eōdem	eīsdem, iīsdem

Hic, "den här", är första personens demonstrativum och syftar på vad som står den talande nära: hic servus, "den här slaven" (min slav).

	hic, haec, hōc den här
	Maskulinum		Femininum		Neutrum
	Singular	Plural	Singular	Plural	Singular	Plural
Nominativ	hic	hī	haec	hae	hōc	haec
Ackusativ	hunc	hōs	hanc	hās	hōc	haec
Genitiv	hūius	hōrum	hūius	hārum	hūius	hōrum
Dativ	huic	hīs	huic	hīs	huic	hīs
Ablativ	hōc	hīs	hāc	hīs	hōc	hīs

Iste, "den där", är andra personens demonstrativum och syftar på vad som står den tilltalande nära: iste servus, "den där slaven" (din slav).

Numerus	Singular				Plural
Kasus/Genus	M.	F.	N.		MM.	FF.	NN.
Nominativ	iste	ista	istud		istī	istae	ista
Genitiv	istīus	istīus	istīus		istōrum	istārum	istōrum
Dativ	istī	istī	istī		istīs	istīs	istīs
Ackusativ	istum	istam	istud		istōs	istās	ista
Ablativ	istō	istā	istō		istīs	istīs	istīs

Ille, "den där", tredje personens demonstrativum och syftar på vad som står den omtalade nära: ille servus, "den där slaven" (hans slav).

Singularis
	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Nom.	ille	illa	illud
Gen.	illíus	illíus	illíus
Dat.	illi	illi	illi
Ack.	illum	illam	illud
Abl.	illo	illa	illo
Pluralis
	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Nom.	illi	illae	illa
Gen.	illorum	illarum	illorum
Dat./Abl.	illis	illis	illis
Ack.	illos	illas	illa

	quis vem? m. och f.	quid vad? n.
	Singular
Nominativ	quis	quid
Ackusativ	quem	quid
Genitiv	cūius	cūius
Dativ	cui	cui
Ablativ	quō	quō

Singularis
	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Nom.	qui	quae	quod
Gen.	cuius	cuius	cuius
Dat.	cui	cui	cui
Ack.	quem	quam	quod
Abl.	quo	qua	quo
Pluralis
	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Nom.	qui	quae	quae
Gen.	quorum	quarum	quorum
Dat./Abl.	quibus	quibus	quibus
Ack.	quos	quas	quae

Possessiva pronomen kallas possessiva adjektiv därför att de böjs som adjektiv.

• meus, -a, -um - min

	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Singular
Nom.	meus	mea	meum
Gen.	mei	meae	mei
Dat.	meo	meae	meo
Ack.	meum	meam	meum
Abl.	meo	meā	meo
Plural
Nom.	mei	meae	mea
Gen.	meorum	meorum	meorum
Dat./Abl.	meis	meis	meis
Ack.	meos	meas	mea

• tuus, -a, -um - din

	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Singular
Nom.	tuus	tua	tuum
Gen.	tui	tuae	tui
Dat.	tuo	tuae	tuo
Ack.	tuum	tuam	tuum
Abl.	tuo	tuā	tuo
Plural
Nom.	tui	tuae	tua
Gen.	tuorum	tuarum	tuorum
Dat./Abl.	tuis	tuis	tuis
Ack.	tuos	tuas	tua

• suus, -a, -um - sin

	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Singular
Nom.	suus	sua	suum
Gen.	sui	suae	sui
Dat.	suo	suae	suo
Ack.	suum	suam	suum
Abl.	suo	suā	suo
Plural
Nom.	sui	suae	sua
Gen.	suorum	suarum	suorum
Dat./Abl.	suis	suis	suis
Ack.	suos	suas	sua

Grund	Beskrivning	Genitiv	Dativ
nullus, a, um	ingen	nullíus	nulli
ullus, a, um	någon	ullíus	ulli
solus, a, um	ensam	solíus	soli
totus, a, um	hel	totíus	toti
unus, a,um	en, en enda; ensam	uníus	uni

Se även Latinska verb och böjningar

• Det finns sex tempus (latin: tempus):
  • Presens, (latin: praesens) indikerar saker som händer i nutid.
  • Imperfekt, (latin: imperfectum) indikerar saker som hänt.
  • Futurum, (latin: futurum simplex) indikerar saker som inte hänt ännu.
  • Perfekt, (latin: perfectum) indikerar saker som är gjorda och avslutade i dåtid.
  • Pluskvamperfekt, (latin: plusquamperfectum)
  • Futurum exaktum, (latin: futurum exactum) indikerar saker som ska bli klara i framtiden: Jag ska ha skickat ett brev.

• Det finns tre modus (latin: modus):
  • Indikativ, (latin: indicativus) indikerar ett odiskutabelt faktum: Slaven bär vinkruset.
  • Konjunktiv, (latin: coniunctivus) indikerar möjlighet, avsikt, behov etc: Det är nödvändigt att centurionen besegrar barbarerna.
  • Imperativ, (latin: imperativus) används för befallningar: Slav, bär vinkruset!

• Det finns två diateser (latin: genus):
  • Aktiv, (latin: activum) där handlingen (verbet) utförs av subjektet: Slaven bär vinkruset.
  • Passiv, (latin: passivum) där handlingen (verbet) utförs för/till subjektet: Vinkruset bärs av slaven.

De flesta ordböcker använder jag-presens (porto, habeo) som uppslagsord hellre än infinitiv (portare, habere). Det finns exempel från antikens Rom (Marcus Terentius Varro, De Lingua Latina, liber VI) att jag-presens betraktades som grundformen.

1:a konjugationen
Aktiv diates
		Presens	Imperfekt	Perfekt	Pluskvamperfekt	Futurum Simplex	Futurum Exactum
Indikativ	ego	portō	portābam	portāvī	portāveram	portābō	portāverō
	tu	portās	portābās	portāvistī	portāverās	portābis	portāveris
	*	portat	portābat	portāvit	portāverat	portābit	portāverit
	nos	portāmus	portābāmus	portāvimus	portāverāmus	portābimus	portāverimus
	vos	portātis	portābātis	portāvistis	portāverātis	portābitis	portāveritis
	*	portant	portābant	portāvērunt	portāverant	portābunt	portāverint
Konjunktiv	ego	portem	portārem	portāverim	portāvissem
	tu	portēs	portārēs	portāveris	portāvissēs
	*	portet	portāret	portāverit	portāvissēt
	nos	portēmus	portārēmus	portāverimus	portāvissēmus
	vos	portētis	portārētis	portāveritis	portāvissētis
	*	portent	portārent	portāverint	portāvissent
Infinitiv		portāre		portāvisse		portātūrus, -ūra	portātūrum esse
Passiv diates
		Presens	Imperfekt	Perfekt	Pluskvamperfekt	Futurum Simplex	Futurum Exactum
Indikativ	ego	portor	portābar	portatus sum	portatus eram	portabor	portatus ero
	tu	portāris	portābaris	portatus es	portatus eras	portaberis	portatus eris
	*	portātur	portābātur	portatus est	portatus erat	portabitur	portatus erit
	nos	portāmur	portābāmur	portati sumus	portati eramus	portabimur	portati erimus
	vos	portāminī	portābāminī	portati estis	portati eratis	portabimini	portati eritis
	*	portantur	portābāntur	portati sunt	portati erant	portabuntur	portati erunt
Konjunktiv	ego	porter	portarer	portatus sim	portatus essem
	tu	porteris	portareris	portatus sis	portatus esses
	*	portetur	portaretur	portatus sit	portatus esset
	nos	portemur	portaremur	portati simus	portati essemus
	vos	portemini	portaremini	portati sitis	portati essetis
	*	portentur	portarentur	portati sint	portati essent
Infinitiv		portari		portatus esse
Imperativ och particip
		Presens aktiv	futurum aktiv (2 pers.)	Futurum aktiv (3 pers.)	Presens passiv	Futurum passiv (2 pers.)	Futurum passiv (3 pers.)
Imperativ	singularis	porta	portato	portato	portare	portator	portator
	pluralis	portate	portatote	portanto	portamini		portantor
		Presens	Imperfekt	Perfekt	Pluskvamperfekt	Futurum Simplex	Futurum Exactum
Particip		portans, portantis		portatus, -a, -um

2:a konjugationen
Aktiv diates
		Presens	Imperfekt	Perfekt	Pluskvamperfekt	Futurum Simplex	Futurum Exactum
Indikativ	ego	habeō	habebam	habui	habueram	habebo	habuerō
	tu	habes	habebas	habuistī	habuerās	habebis	habueris
	*	habet	habebat	habuit	habuerat	habebit	habuerit
	nos	habemus	habebāmus	habuimus	habuerāmus	habebimus	habuerimus
	vos	habetis	habebātis	habuistis	habuerātis	habebitis	habueritis
	*	habent	habebant	habuērunt	habuerānt	habebunt	habuerint
Konjunktiv	ego	habeam	haberem	habuerim	habuissem
	tu	habeas	haberēs	habueris	habuissēs
	*	habeat	haberet	habuerit	habuissēt
	nos	habeamus	haberēmus	habuerimus	habuissēmus
	vos	habeatis	haberētis	habuēritis	habuissētis
	*	habeant	haberent	habuērint	habuissent
Infinitiv		habere		habuisse		habiturus, -ura	habiturum esse
Passiv diates
		Presens	Imperfekt	Perfekt	Pluskvamperfekt	Futurum Simplex	Futurum Exactum
Indikativ	ego	habeor	habebar	habitus sum	habitus eram	habebor	habitus ero
	tu	haberis	habebaris	habitus es	habitus eras	habeberis	habitus eris
	*	habetur	habebātur	habitus est	habitus erat	habebitur	habitus erit
	nos	habemur	habebāmur	habiti sumus	habiti eramus	habebimur	habiti erimus
	vos	habeminī	habebāminī	habiti estis	habiti eratis	habebimini	habiti eritis
	*	habentur	habebāntur	habiti sunt	habiti erant	habebuntur	habiti erunt
Konjunktiv	ego	habear	haberer	habitus sim	habitus essem
	tu	habearis	habereris	habitus sis	habitus esses
	*	habeatur	haberetur	habitussit	habitus esset
	nos	habeamur	haberemur	habiti simus	habiti essemus
	vos	habeamini	haberemini	habiti sitis	habiti essetis
	*	habeantur	haberentur	habiti sint	habiti essent
Infinitiv		haberi		habitus esse		habitum iri
Imperativ och particip
		Presens aktiv	futurum aktiv (2 pers.)	Futurum aktiv (3 pers.)	Presens passiv	Futurum passiv (2 pers.)	Futurum passiv (3 pers.)
Imperativ	singularis
	pluralis
		Presens	Imperfekt	Perfekt	Pluskvamperfekt	Futurum Simplex	Futurum Exactum
Particip		habens, habentis		habiatus, -a, -um

• porto (-are) - bära

ego	portō
tu	portās
	portat
nos	portāmus
vos	portātis
	portant

• • Stam + personändelse

ego	portābam
tu	portābās
	portābat
nos	portābāmus
vos	portābātis
	portābant

• • Stam + "ba" + personändelse

ego	portābō
tu	portābis
	portābit
nos	portābimus
vos	portābitis
	portābunt

ego	portāvī
tu	portāvistī
	portāvit
nos	portāvimus
vos	portāvistis
	portāvērunt

• • Perfektstam + perfektändelser

ego	portāveram
tu	portāverās
	portāverat
nos	portāverāmus
vos	portāverātis
	portāverant

• • Perfektstam + imperfekt av sum, esse (att vara)

ego	portāverō
tu	portāveris
	portāverit
nos	portāverimus
vos	portāveritis
	portāverint

• • Perfektstam + futurum av sum, esse (att vara), utom -erint därför att erunt redan används.

ego	portem
tu	portēs
	portet
nos	portēmus
vos	portētis
	portent

ego	portārem
tu	portārēs
	portāret
nos	portārēmus
vos	portārētis
	portārent

• • Stam + imperfekt mellanändelse + personändelse

ego	portāverim
tu	portāveris
	portāverit
nos	portāverimus
vos	portāvēritis
	portāverint

• • Stam + perfekt mellanändelse + personändelse

ego	portāvissem
tu	portāvissēs
	portāvissēt
nos	portāvissēmus
vos	portāvissētis
	portāvissent

• • Stam + pluskvamperfekt mellanändelse + personändelse

• Det finns inget futurum eller futurum exaktum i konjunktiv.

• portor (-ari) - bäras

ego	portor
tu	portāris
	portātur
nos	portāmur
vos	portāminī
	portantur

ego	portābar
tu	portābāris
	portābātur
nos	portābāmur
vos	portābāminī
	portabāntur

ego	portābor
tu	portāberis
	portābitur
nos	portābimur
vos	portābiminī
	portabuntur

ego	portātus, -a, -um sum
tu	portātus es
	portātus est
nos	portātī sumus
vos	portātī estis
	portatī sunt

ego	portātus eram
tu	portātus erās
	portātus erat
nos	portātī erāmus
vos	portātī erātis
	portatī erant

ego	portātus erō
tu	portātus eris
	portātus erit
nos	portātī erimus
vos	portātī eritis
	portatī erunt

ego	porter
tu	portēris
	portētur
nos	portēmur
vos	portēminī
	portentur

ego	portārer
tu	portārēris
	portārētur
nos	portārēmur
vos	portārēminī
	portarēntur

ego	portātus sim
tu	portātus sīs
	portātus sit
nos	portātī sīmus
vos	portātī sītis
	portātī sint

ego	portātus essem
tu	portātus essēs
	portātus esset
nos	portātī essēmus
vos	portātī essētis
	portātī essent

att vara

	Presens ind.	Presens konj.	Imperfekt ind.	Imperfekt konj.	Fut. simplex
ego	sum	sim	eram	essem	ero
tu	es	sis	eras	esses	eris
	est	sit	erat	esset	erit
nos	sumus	simus	erámus	essémus	érimus
vos	estis	sitis	erátis	essétis	éretis
	sunt	sint	erant	essent	erunt

att vara, befinna sig (i ett läge, på en plats)

	Presens ind.	Presens konj.	Imperfekt ind.	Imperfekt konj.	Fut. simplex
ego	sto	stem	stabam	starem	stabo
tu	stas	stes	stabas	stares	stabas
	stat	stet	stabat	staret	stabat
nos	stamus	stemus	stabamus	staremus	stabamus
vos	statis	stetis	stabatis	staretis	stabatis
	stant	stent	stabant	starent	stabant

	Presens ind.	Presens konj.	Imperfekt ind.	Imperfekt konj.	Fut. simplex
ego	possum	possim	poteram	possem	potero
tu	potes	possis	poteras	posses	poteris
	potest	possit	poterat	posset	poterit
nos	possumus	possimus	poteramus	possemus	poterimus
vos	potestis	possitis	poteratis	possetis	poteritis
	possunt	possint	poterant	possent	poterunt

	Presens ind.	Presens konj.	Imperfekt ind.	Imperfekt konj.	Fut. simplex
ego	malo	malim	malebam	mallem	malam
tu	mavis	malis	malebas	malles	males
	mavult	malit	malebat	mallet	malet
nos	malumus	malimus	malebamus	mallemus	malemus
vos	mavultis	malitis	malebatis	malletis	maletis
	malunt	malint	malebant	mallent	malent

	Presens ind.	Presens konj.	Imperfekt ind.	Imperfekt konj.	Fut. simplex
ego	nolo	nolim	nolebam	nollem	nolam
tu	non vis	nolis	nolebas	nolles	noles
	non vult	nolit	nolebat	nollet	nolet
nos	nolumus	nolimus	nolebamus	nollemus	nolemus
vos	non vultis	nolitis	nolebatis	nolletis	noletis
	nolunt	nolint	nolebant	nollent	nolent

	Presens ind.	Presens konj.	Imperfekt ind.	Imperfekt konj.	Fut. simplex
ego	volo	velim; volem
tu	vis; volas	velis; voles
	vult; volat	velit; volet
nos	volumus; volamus	velimus;velemus
vos	vultis; volatis	velitis; voletis
	volunt; volant	velint; volent

• ac - och
• an - om (i fråga)
• at - men
• atque - och
• aut - eller
• autem men
• dummodo - så länge som
• enim - nämligen
• ergo - alltså
• et - och, även (et före pronomen betyder "även")
• étiam - även, också
• forsan - kanske
• fortasse - kanske
• ígitur - alltså
• ita - så, på så sätt (används även som ett ja-svar)
• ne - att inte, inte
• nec - och inte, men inte
• nisi - om inte
• non - inte (används även som ett nej-svar)
• postquam - efter
• quam - än
• quasi - som om
• sed - men, utan
• si - om
• sic - så
• tam - så
• tamen - dock
• ut - så, som, att, som att
• vidélicet - nämligen

Källor:

Tore Janson - Latin - Kulturen, historien, språket, 2002.

• ad - till
• ante - före, innan
• apud - hos, nära, vid, framför intill
• circum - runt, kring
• contra - mot
• extra - utanför
• inter - emellan, bland
• intra - inom, innanför
• ob - mittemot
• per - genom
• post - efter
• prope - nära
• propter - nära, eftersom, därför att
• sub - under (i rörelse)
• super - över (i rörelse)
• supra - över, ovanpå
• trans - på andra sidan om
• transmarinus - på andra sidan havet
• versus - mot (riktning, dvs mot ett visst håll)

• a, ab - av, från
• cum (quom i äldre tider) - med
• de - om, av, från
• ex, e - från, ur
• in - i, på
• prae - före, framför, mittemot
• pro - för, före, framför
• sine - utan
• sub - under (i befintligt tillstånd)
• super - över (i befintligt tillstånd)

• ac- - (från ad) till, nära
• ad- - till, nära
• co- - tillsammans
• con- - med
• prae- - före

• a. Chr. n. ante Christum natum
• a. d. ante diem
• a. u. c. ab urbe cóndita
• Ap. Appius
• C. Gaius
• Cn. Gnaeus
• cos. consul
• coss. consules
• HS sestértius
• p. Chr. n. post Christum natum
• s. c. senatus consultum
• S. P. Q. R. Senatus Populúsque Romanus

De ord som inte betonas på näst sista stavelsen anges här med accenter.

De ord som anges inom parenteser kan man välja om man ska använda eller inte. Sammanhanget kan avgöra om man vill använda dessa ord eller inte.

Salve! (till en person); Salvete! (till flera personer) - Goddag!; Hej!

Ave. (till en person); Avete. (till flera personer) - Var hälsad.; Goddag.

Vale! (till en person); Valete! (till flera personer) - Farväl!

Quómodo vales?; Ut vales? - Hur mår du? (Quómodo vales? ordagrant: "Hur är du värd?") (Ut vales? ordagrant: "Så du är värd?")

• Verbet vales betyder "du är värd" och "du är mäktig", inte "du mår". Verbet heter i infinitiv valere och betyder "vara värd" och "vara mäktig".

Bene! - Bra! (Ordagrant: "Gott!" Adverbform av adjektivet bonus, "god".)

Male. - Dåligt. (Adverbform av adjektivet malus, "dålig", "ond".)

Loquerisne Latine? - Talar du latin? (Ordagrant: "Talar du latinskt?")

• Verbet loqui, "tala", finns bara i passivum, men är ett deponensverb och har alltså aktiv betydelse.
• Frågepartikeln -ne som används i frågor behöver inte nödvändigtvis användas.
• Ordet Latine, "latinskt" är adverbform av adjektivet latinus, "latinsk".

Ita (est).; Ita vero.; Sic (est).; Étiam. - Ja.

• Inga av dessa ord betyder "ja", men används som ja-svar. Ordet ita betyder "så" och "på så sätt". Ita (est). betyder då ordagrant "Så (det är)." eller "På så sätt (det är)." Ita vero. betyder "Så för det sanna." eller "På så sätt för det sanna." Ordet sic betyder "så". Sic (est). betyder då ordagrant "Så (det är)." Ordet étiam betyder "även" och "också".

Non.; Non ita (est). - Nej.

• Inga av dessa ord betyder "nej", men används som ett nej-svar. Ordet non betyder "inte".

Aut étiam aut non respondere. - Svara antingen ja eller nej.

Nomen mihi est Luna. - Jag heter Luna.; Mitt namn är Luna. (Ordagrant: "Namnet åt mig är Luna.")

Quid nomen tibi est? - Vad heter du?; Vad är ditt namn? (Ordagrant: "Vad är namnet åt dig?")

Qua aetate es? - Hur gammal är du? (Ordagrant: "Var är du i åldern?")

25 annos natus sum. - Jag är 25 år gammal. (Ordagrant: "Jag är 25 år född.")

• 25 heter quinque et viginti eller viginti quinque.

Quota hora est? - Vad är klockan? (Ordagrant: "Vilket nummer är timmen?")

Hora quinta est. - Klockan är fem. (Ordagrant: "Timmen är den femte.")

Intélligo. - Jag förstår.

Non intélligo. - Jag förstår inte.

Scio. - Jag vet.

Néscio. - Jag vet inte.

Sum in recto. - Jag har rätt. (Ordagrant: "Jag är i det rätta.")

Sum in falso. - Jag har fel. (Ordagrant: "Jag är i det falska.")

Ubi latrina est? - Var är toaletten?

Fortasse.; Forsan. - Kanske.

Cur?; Quare? - Varför?

Semper. - Alltid.

Numquam. - Aldrig.

Aliquando.; Quandoque. - Ibland.

Amo te. - Jag älskar dig.

Odi te. - Jag hatar dig.

Grátias tibi (ago)! - Tack! (Ordagrant: "(Jag driver) tack åt dig!")

Magnas grátias (ago)! - Stort tack! (Ordagrant: "(Jag driver) stora tack!")

Máximas grátias (ago)!; Ingentes grátias (ago)! - Tack så mycket!; Tusentack! (Máximas grátias (ago)! ordagrant: "(Jag driver) mycket stora tack!") (Ingentes grátias (ago)! ordagrant: "(Jag driver) väldiga tack!")

Källor:

Alla fraser är tagna ur Ebbe Vilborgs Norsteds svensk-latinska ordbok, andra upplagan, 2009.

De latinska ordens riktiga betydelser, istället för de svenska motsvarigheterna, är tagna ur den latinsk-svenska ordlistan i Tore Jansons Latin - Kulturen, historien, språket, 2009, och står inom parenteser och inom punktlistor. Om sådant inte finns, är det också riktiga översättningar, istället för svenska motsvarigheter.

• Latinska citat och ordspråk

• Erik Tidner - Latinsk grammatik, Almqvist & Wiksell, 1965.
• Nils Sjöstrand - Ny latinsk grammatik. Tredje, oförändrade upplagan, Uppsala, 2014.
• Tore Janson - Latin - Kulturen, historien, språket - 2009.
• Ebbe Vilborg - Norstedts svensk-latinska ordbok, andra upplagan, 2009.
• Hans H. Örberg - Lingua Latina per se illustrata - C. Iulii Caesaris Commentarii de Bello Gallico, Focus Publishing / R. Pullins Company, Newburyport, Massachusetts, 2003.
• Larsson m.m, Via Nova Bonniers, 2006.

• Latin grammar i engelska Wikipedia februari 2006.
• Swensk-Latinsk Ordbok - Christian Cavallins svensk-latinska ordbok från 1875-76.
• Artikeln Latina på finska wikipedia.

• Resurser på Wiktionary
• Latin för alla - Lära sig latin
• Allen and Greenough's New Latin Grammar for Schools and Colleges
• KET DL - Latinsk Grammatik på engelska
• The Phrontistery - Latinska adverb och prepositioner på engelska
• Verbix - Verbkonjunktioner för hundratals språk, däribland latin
• The Later Latin Society

v • r Grammatik efter språk Arabiska · Bosniska · Danska · Engelska · Estniska · Finska · Franska · Isländska · Italienska · Japanska · Katalanska · Kinesiska · Nederländska · Polska · Portugisiska · Ryska · Spanska · Svenska · Tyska Utdöda språk, konstgjorda språk och fiktiva språk Fornengelska · Latin · Runsvenska · Vulgärlatin · Quenya · Klingon