Langmuirs adsorptionsisoterm är ett uttryck som beskriver, vid konstant temperatur och jämvikt, sambandet mellan täckningen av ett adsorbat på en yta som funktion av partialtrycket av densamma.^[1] Modellen bygger på antagandena att adsorbatet har samma bindningsenergi till adsorptionssätena oavsett hur stor täckningen är, att adsorption och desorption är i jämvikt och att adsorbatet inte bildar mer än ett lager. Uttrycket härleddes av Irving Langmuir^[2], som senare fick Nobelpriset för sitt arbete med ytkemi.

Isotermen lyder, för adsorbat ${\displaystyle A}$,

${\displaystyle \theta _{A}={\frac {V_{A}}{V_{m}}}={\frac {b_{A}\,p_{A}}{1+b_{A}\,p_{A}}}}$,

där ${\displaystyle \theta _{A}}$ är täckningen av adsorbatet, ${\displaystyle V_{A}}$ är volymen adsorbat, ${\displaystyle V_{m}}$ är volymen av ett lager adsorbat, ${\displaystyle b_{A}}$ är en jämviktskonstant beroende på adsorption och desorption och ${\displaystyle p_{A}}$ är partialtrycket. För låga tryck är täckningen proportionell mot trycket, medan den för höga tryck är så gott som konstant.