PROFILPELAJAR.COM

Ett exempel på hur en lögndetektor visar mätningar av olika kroppsfunktioners variation med tiden.

En lögndetektor, ibland kallad polygraf, är en elektronisk apparat som används för att söka utröna om en person talar sanning eller ljuger genom att registrera ett flertal kroppsfunktioner. Det finns inga vetenskapliga bevis för att de fungerar.

Att tala sanning är naturligt för alla människor medan lögn för de flesta människor kräver viss ansträngning. Det finns ett samband mellan vissa kroppsfunktioner (till exempel puls, andning, blodtryck och handsvett) och det obehag en person upplever. Detektorn avslöjar egentligen inte lögn eller sanning utan snarare personens reaktion på att få vissa obehagliga frågor. I vilken mån den utfrågade personen tror på detektorn har också viss betydelse, men den är inte avgörande.

Enligt förespråkarna för tekniken kan ren nervositet sållas ut från det obehag frågorna framkallar vid ett förhör genom att en stor mängd kontrollfrågor av liknande karaktär ställs, men som ej har direkt samband med den fråga som är aktuell (brottet). För en oskyldig skulle kontrollfrågorna och frågorna om "brottet" ge liknande resultat, medan en "skyldig" oftast skulle få starkare reaktioner på frågor som specifikt har samband med "brottet".

Motmedel

Det finns flera förslag till motmedel mot lögndetektortester. Ett sätt är att bita sig i tungan, eller pressa tårna hårt mot golvet, eller på annat sätt skapa en fysiologisk stress. Om man gör detta på kontrollfrågorna blir jämförelsevärdena högre och testet kan visa att man talar sanning. Ett annat motmedel som fungerar på brottskunskapstestet är att uppehålla tankarna på annat än det testförrättaren pratar om, till exempel genom att räkna baklänges eller räkna får tyst för sig själv.

Den forskning som finns om motmedel visar att det kan vara svårt att lura polygraftestet.^[1]

Tillförlitlighet

Precisionen för lögndetektorer är svår att mäta och för att uppnå de mest gynnsamma utfallen krävs särskilda omständigheter. Flera studier har visat att lögndetektorer kan ha en relativt hög träffsäkerhet, mellan 80 % och 90 %, men det är i kontrollerade labbmiljöer. I verkligheten är träffsäkerheten förmodligen lägre. För att fungera optimalt krävs att förhörsledaren ställer ja- eller nej-frågor och att dessa refererar till konkreta händelser som den förhörda har varit med om. Det är till exempel mycket svårt att ställa frågor om framtiden. Kritiker påpekar också att lögndetektorer inte direkt kan mäta om någon ljuger eller ej, utan förlitar sig mer på indirekta stressindikatorer. Det medför en risk att apparaten snarare mäter stressnivå hos den förhörde, vilket alltså inte nödvändigtvis betyder att någon ljuger.^[2]

Röstdetektering

För lögndetektortest baserade på röstdetektering och språkanalys saknas helt vetenskapligt stöd för att lögndetektorer kan visa något överhuvudtaget enligt nya svenska forskningsrön.^[3] Forskarna Francisco Lacerda, professor i lingvistik vid Stockholms universitet, och Anders Eriksson, professor i fonetik vid Göteborgs universitet, publicerade vid årsskiftet 2007/2008 en artikel i tidskriften The international journal of speech, language and the law, en granskad akademisk tidskrift för röstforskning och säkerhetsfrågor.^[4] Artikeln hade titeln "Charlatanry in forensic speech science". I artikeln den redovisar författarna bland annat vad de senaste 50 årens forskning avseende fonetiska lögndetektortest har resulterat i. I artikeln visas att det inte finns något vetenskapligt stöd för att språkbaserade lögndetektorer ger information om en persons stressnivå, utan att det motsvarar tärningskast. Vidare visas att den största tillverkaren av fonetiska lögndetektorer i själva verket är en ren bluffmakare. Företaget Nemesysco Limited är ett enmansföretag som drivs av en israelisk marknadsförare utan någon som helst akademisk examen eller utbildning i fonetik eller psykolingvistik. Efter en stämningsansökan och uppgörelse med Nemesysco, drogs dock artikeln tillbaka av förlaget Equinox, som ger ut den aktuella tidskriften. Som argument anger förlaget att det kritiserade företaget borde ha getts tillfälle att kommentera artikeln innan publicering, och lovar företaget utrymme för ett brev i ett kommande nummer av tidskriften.^[5] Lacerda och Eriksson ligger nu i konflikt med förlaget om att åter få artikeln publicerad.^[3] Artikeln finns dock att läsa på Wikileaks, Scribd.com samt för nedladdning på Pirate bay.^[6] Flera vetenskapliga institutioner, bl.a. svenska Vetenskapsrådet och Kungliga Vetenskapsakademin kritiserade förlagets hantering och försvarade Erikssons och Lacerdas forskning.^[7]