Kungariket Storbritanniens parlament

Den här artikeln handlar om "Storbritanniens parlament". För Förenade konungariket Storbritannien och Irlands parlament, se Storbritanniens parlament.
Storbritanniens parlament
Parliament of Great Britain
(1707-1800)
Emblem eller logo.
Typ
UtformningWestminstermodellen
KammareÖverhus
Underhus
Ledning
LordkanslerLord Loughborough
sedan 1793
TalmanHenry Addington
sedan 1789
Struktur
Antal platser558 ledamöter i underhuset
Val
Överhuset ValsystemUtnämning av monarken eller genom arv. Val av skotska pärsrepresentanter.
Underhuset ValsystemAllmänna val med kvalificerad rösträtt.
Senaste val till ÖverhusetSkottland: 30 juni, 1796
Senaste val till Underhuset25 maj-29 juni, 1796
Mötesplats
Westminster 16C.jpg
Westminsterpalatset, Westminster, London
Fotnoter
Se även:
Englands parlament
Skottlands parlament

Storbritanniens parlament (officiellt: "Parliament of Great Britain")[1] existerade mellan 1707 och 1800 och var Kungariket Storbritanniens parlament. Genom unionsakterna 1707 upplöste Englands och Skottlands parlament sig själva till förmån för att samlas i en ny parlamentsförsamling för det nybildade riket.[2] I likhet med Englands bestod det nya parlamentet av tre komponenter: monarken, överhuset och underhuset.[3][4]

Irlands och Storbritanniens parlament upplöste år 1800 sig själva i samband med de unionsakter som upprättade unionen mellan Storbritannien och Irland. Namnet på det nybildade parlament som ersatte de bägge föregångarna var "Parliament of the United Kingdom of Great Britain and Ireland" (svenska: Förenade konungariket Storbritannien och Irlands parlament).[5] Även om ett namnbyte till "Parliament of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland" (svenska: Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands parlament) genomfördes 1927 utgör det fortfarande "Parliament of the United Kingdom" (svenska: Förenade kungarikets parlament).[6][7]

Storbritanniens parlament hade mandat att lagstifta för Storbritannien och upphörde år 1800 för att ersättas med Förenade kungarikets parlament som hade mandat att lagstifta för den nya statsbildningen, vilken omfattade både Storbritannien och Irland. På samma sätt hade Storbritanniens parlament 1707 ersatt det dåvarande Englands parlament i Westminsterpalatset.[8][9]

Överhuset

Samtliga engelska pärer (engelska: peers) behöll vid upprättandet av det nya parlamentet säte och stämma i överhuset (engelska: House of Lords). Enligt bestämmelserna skulle dock de 154 skotska pärerna inom sig för varje ny mandatperiod utse sexton stycken så kallade pärsrepresentanter (engelska: representative peers) att sitta i överhuset.[10][11]

Även om både Skottland och England haft gemensam monark sedan 1603 rådde det fram till 1707 en uppdelning mellan Englands och Skottlands högadel, eftersom de var separata riken. Efter unionen förklarades samtliga engelska och skotska pärer tillhöra Storbritanniens pärskap (engelska: Peerage of Great Britain), med precedensordningen att de som upphöjts i engelsk pärsvärdighet räknades före samtliga skotska pärer, och skotska pärer räknades före de nya brittiska pärer som upphöjts efter 1707.[12] Pärer inom Englands och Storbritanniens pärskap ägde samtliga rätt till säte och stämma i överhuset. Endast för de som erhållit eller ärvt pärsvärdighet inom Skottlands pärskap var representationen i överhuset begränsad till de sexton pärsrepresentanterna. Efter unionen 1801 uppgick Englands, Skottlands, Storbritanniens och Irlands pärskap i Förenade kungarikets pärskap, även om utnämningar av irländska pärer utan rätt till plats i överhuset fortsatte efter 1801.

Precedens Pärskap Representationsrätt Privilegier Utnämningar
1 Englands Full representationsrätt Fulla privilegier Upphörde 1707
2 Skottlands 16 pärsrepresentanter Fulla privilegier Upphörde 1707
3 Storbritanniens Full representationsrätt Fulla privilegier 1707-1800

När det gäller det andliga frälset (engelska: Lords Spiritual) var representationen oförändrad jämfört med det engelska överhuset. Det första ståndet i Skottlands parlament, då bestående av protestantiska biskopar, hade förlorat sin representationsrätt 1638 och någon återintroducering var inte aktuell.

Underhuset

William Pitt den yngre var med titlarna First Lord of the Treasury, Chancellor of the Exchequer och Leader of the House of Commons regeringschef mellan 1783 och 1801. Informellt hade titeln prime minister börjat användas.

Underhuset (engelska: House of Commons) möttes för första gången den 23 oktober 1707 och parlamentet upplöstes den 3 april 1708 för nyval, vilket blev de första valen till den nya församlingen.[13] Före nyvalet bestod underhuset av samtliga ledamöter från det engelska underhuset, och 45 ledamöter valda inom det tredje ståndet i Skottlands parlament. Föregående val i England och Skottland hade hållits 1705 respektive 1702.[10]

Riksdel Städer Grevskap Universitet Totalt Valkretsar
England 405 80 4 489 245
Wales 12 12 0 24 24
Skottland 15 30 0 45 45
Totalt 432 122 4 558 314

Tabellen visar antalet ledamöter som utsågs i de olika riksdelarna och antalet ledamöter utsedda i olika typer av valkretsar. Städer motsvarar valkretsindelningen för "borough" i England och Wales, respektive "burgh" i Skottland.[14] Universiteten i Cambridge och Oxford hade dessutom varsin valkrets som utsåg två ledamöter vardera. Ironiskt nog förlorade de skotska universiteten sina valkretsar vid unionen. Det engelska universitetsvalkretsarna hade inrättats efter skotsk förebild 1603.

Valkretsindelningen förblev oförändrad i England och Wales mellan 1707 och 1800. I England utsåg alla valkretsar, utom en, två parlamentsledamöter, medan valkretsarna i Wales och Skottland endast utsåg en ledamot per valkrets.

Underhuset var till skillnad från överhuset förvisso en vald församling, men före de representationsreformer som genomfördes på 1830-, 1860- och 1880-talen saknade majoriteten av befolkningen rösträtt dels på grund av förmögenhetskrav och men också till följd av en medeltida valkretsindelning, med så kallade rotten boroughs, som inte tog hänsyn till befolkningsförändringar eller framväxten av nya industristäder.[15][16][17] Först på 1900-talet och slutligen från 1928 kan man tala om att en allmän och lika rösträtt till underhuset.[18]

Mandatperioder

Val genomfördes av nya pärsrepresentanter för Skottland till överhuset för varje ny mandatperiod med början 1707. Övriga pärer kallades med ett individuellt writ of summons inför varje nytt parlament, det vill säga mandatperiod, där monarken både beordrade vederbörande och gav denne rätten till en plats i överhuset.[19] Endast de som redan var pärer skulle mottaga en sådan kallelse, men verkan av ett writ of summons ställd till en icke-pär som intagit sin plats i överhuset under sittande parlament var sådan att denne därefter betraktades som upphöjd till pärskapet. Upphöjelse till pärskap genom kallelse till parlamentet hörde dock till undantagen.

Första mandatperioden i underhuset bestod av samtliga ledamöter från Englands underhus samt 45 ledamöter valda av Skottlands parlament. Mandatperiodernas längd var initialt bestämda till tre år, men 1716 förlängdes de till högst sju år genom den så kallade Septennial Act.[20] Konventionen var dock sådan att ett tronskifte ansågs kräva en upplösning av parlamentet med påföljande nyval. Varje mandatperiod benämndes som ett nytt parlament följt av ett ordningsnummer sedan unionen, och således kallades den första mandatperioden i Storbritanniens parlament 1707-1708, Storbritanniens första parlament.[13] Under det första parlamentet utnyttjade drottningen Anna Stuart det kungliga vetot, det vill säga möjligheten att inte ge sin sanktion åt ny lagstiftning, och även om möjligheten till detta veto skulle ha fortsatt betydelse inom brittisk politik var det sista gången som det faktiskt användes.[21]

  1. Storbritanniens första parlament (1707)[21]
  2. Storbritanniens andra parlament (1708)[22]
  3. Storbritanniens tredje parlament (1710)[23]
  4. Storbritanniens fjärde parlament (1713)[24]
  5. Storbritanniens femte parlament (1715)[20]
  6. Storbritanniens sjätte parlament (1722)[25]
  7. Storbritanniens sjunde parlament (1727)[26]
  8. Storbritanniens åttonde parlament (1734)[27]
  9. Storbritanniens nionde parlament (1741)[28]
  10. Storbritanniens tionde parlament (1747)[29]
  11. Storbritanniens elfte parlament (1754)[30]
  12. Storbritanniens tolfte parlament (1761)[30]
  13. Storbritanniens trettonde parlament (1768)[30]
  14. Storbritanniens fjortonde parlament (1774)[30]
  15. Storbritanniens femtonde parlament (1780)[30]
  16. Storbritanniens sextonde parlament (1784)[30]
  17. Storbritanniens sjuttonde parlament (1790)[31]
  18. Storbritanniens artonde parlament (1796)[32]
William Pitt den yngreFrederick North, 2:e earl av GuilfordWilliam Pitt den äldreThomas Pelham-Holles, 1:e hertig av NewcastleHenry PelhamRobert WalpoleGeorg III av StorbritannienGeorg II av StorbritannienGeorg I av StorbritannienAnna av Storbritannien

Den artonde och sista mandatperioden i Storbritanniens parlament 1796-1800 följdes 1801-1802 av den första mandatperioden i Förenade konungariket Storbritannien och Irlands parlament, det vill säga Förenade kungarikets första parlament, efter att unionen lotsats genom parlamentet under William Pitt den yngre.[6] När Pitt insåg att katolikernas emancipation, vilken han utlovat i utbyte mot stöd för unionen, sannolikt skulle mötas av Georg III:s veto tvingades han efter arton års innehav att ge upp regeringsmakten.[32] Unionen med Irland innebar att det även fortsättningsvis skulle finnas ett parlament i Westminster, men för parlamentet i Dublin innebar det slutet på en femhundraårig tradition.[33]

Stats- och regeringschefer

Georg III, brittisk monark med titeln By the Grace of God, King of Great Britain, France and Ireland, Defender of the Faith, Archtreasurer and Prince-Elector of the Holy Roman Empire, Duke of Brunswick-Luneburg.

Monarker

  1. Huset Stuart: Anna (8 mars 1702–1 augusti 1714)
  2. Huset Hannover: Georg I (1 augusti 1714–11 juni 1727)
  3. Huset Hannover: Georg II (11 juni 1727–25 oktober 1760)
  4. Huset Hannover: Georg III (25 oktober 1760–29 januari 1820)

Regeringschefer

  1. Robert Walpole (4 april 1721-11 februari 1742)
  2. Spencer Compton, earl av Wilmington (16 februari 1742-2 juli 1743)
  3. Henry Pelham (27 augusti 1743-6 mars 1754)
  4. Thomas Pelham-Holles, hertig av Newcastle (16 mars 1754-16 november 1756)
  5. William Cavendish, hertig av Devonshire (16 november 1756-25 juni 1757)
  6. Thomas Pelham-Holles, hertig av Newcastle (2 juli 1757-26 maj 1762)
  7. John Stuart, earl av Bute (26 maj 1762-16 april 1763)
  8. George Grenville (16 april 1763-13 juli 1765)
  9. Charles Watson-Wentworth, markis av Rockingham (13 juli 1765-30 juli 1766)
  10. William Pitt den äldre, earl av Chatham (30 juli 1766-14 oktober 1768)
  11. Augustus FitzRoy, hertig av Grafton (14 oktober 1768-28 januari 1770)
  12. Frederick North, earl av Guilford (28 januari 1770-22 mars 1782)
  13. Charles Watson-Wentworth, markis av Rockingham (27 mars 1782-1 juli 1782)
  14. William Petty, earl av Shelburne (4 juli 1782-2 april 1783)
  15. William Cavendish-Bentinck, hertig av Portland (2 april 1783-19 december 1783)
  16. William Pitt den yngre (19 december 1783-14 mars 1801)

Se även

Referenser

  1. ^ ”Union with Scotland Act 1706” (på engelska). UK Statute Law Database. http://www.legislation.gov.uk/aep/Ann/6/11/contents. Läst 17 juli 2014. ”... represented by one and the same Parliament to be stiled The Parliament of Great Britain” 
  2. ^ ”Changes in legislative authority: Westminster debates the Articles” (på engelska). Living Heritage. The UK Parliament Website. http://www.parliament.uk/about/living-heritage/evolutionofparliament/legislativescrutiny/act-of-union-1707/overview/westminster-debates-the-articles/. Läst 17 juli 2014. ”... on 6 March 1707 the Queen attended the House of Lords to give her assent to the English bill ratifying the Union. Technically it was dated the Act of Union 1706, as England still used the Julian calendar, who's New Year's Day was 25 March.” 
  3. ^ Anderson, Angela (2002). The Civil Wars, 1640-9 (2nd ed.). sid. 27. ISBN 9780340850374. OCLC 799724120. ”The king made the law, but the laws that he made in parliaments could only be changed in a parliament and with the consent of both Lords and Commons. Such laws could not be ignored or removed by the king alone–hence the concept of king-in-parliament as the highest authority offered subjects some legal protection against arbitrary actions of the king.” 
  4. ^ ”The Queen and Parliament” (på engelska). Queen and Government. The Official Website of the British Monarchy. http://www.royal.gov.uk/MonarchUK/QueenandGovernment/QueenandGovernment.aspx. Läst 17 juli 2014. ”The phrase 'Crown in Parliament' is used to describe the British legislature, which consists of the Sovereign, the House of Lords and the House of Commons.” 
  5. ^ ”Union with Ireland Act 1800” (på engelska). UK Statute Law Database. http://www.legislation.gov.uk/apgb/Geo3/39-40/67. Läst 17 juli 2014. ”... represented in one and the same Parliament, to be stiled the Parliament of the United Kingdom of Great Britain and Ireland” 
  6. ^ [a b] ”Royal And Parliamentary Titles Act 1927” (på engelska). heraldica.org. http://www.heraldica.org/topics/britain/britstyles.htm#1927. Läst 17 juli 2014. ”Parliament shall hereafter be known as and styled the Parliament of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland; and accordingly, the present Parliament shall be known as the Thirty-fourth Parliament of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, instead of the Thirty-fourth Parliament of the United Kingdom of Great Britain and Ireland.” 
  7. ^ ”Royal And Parliamentary Titles Act 1927” (på engelska). UK Statute Law Database. http://www.legislation.gov.uk/ukpga/Geo5/17-18/4/section/2. Läst 17 juli 2014. 
  8. ^ ”Union with Scotland Act 1706” (på engelska). UK Statute Law Database. http://www.legislation.gov.uk/aep/Ann/6/11/contents. Läst 17 juli 2014. 
  9. ^ ”Union with Ireland Act 1800” (på engelska). UK Statute Law Database. http://www.legislation.gov.uk/apgb/Geo3/39-40/67. Läst 17 juli 2014. 
  10. ^ [a b] ”Article 22” (på engelska). The Treaty of the Union 1706. Scots History Online. 22 juli 1706. Arkiverad från originalet den 27 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190527074630/http://www.scotshistoryonline.co.uk/union.html. Läst 17 juli 2014. ”That by virtue of this Treaty, Of the Peers of Scotland at the time of the Union 16 shall be the number to Sit and Vote in the House of Lords, and 45 the number of the Representatives of Scotland in the House of Commons of the Parliament of Great Britain” 
  11. ^ ”Changes in legislative authority: End of the old Scottish Parliament” (på engelska). Living Heritage. The UK Parliament Website. http://www.parliament.uk/about/living-heritage/evolutionofparliament/legislativescrutiny/act-of-union-1707/overview/end-of-the-old-scottish-parliament/. Läst 17 juli 2014. ”The 16 Scottish peers were to be voted for by the entire body of 154 Scottish peers.” 
  12. ^ ”Article 23” (på engelska). The Treaty of the Union 1706. Scots History Online. 22 juli 1706. Arkiverad från originalet den 27 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190527074630/http://www.scotshistoryonline.co.uk/union.html. Läst 17 juli 2014. ”And that all Peers of Scotland, and their successors to their Honours and Dignities, shall from and after the Union be Peers of Great Britain, and have Rank and Precedency next and immediately after the Peers of the like orders and degrees in England at the time of the Union, and before all Peers of Great Britain of the like orders and degrees, who may be Created after the Union, and shall be tryed as Peers of Great Britain, and shall Enjoy all Privileges of Peers, as fully as the Peers of England do now, or as they, or any other Peers of Great Britain may hereafter Enjoy the same except the Right and Privilege of sitting in the House of Lords and the Privileges depending thereon, and particularly the Right of sitting upon the tryals of Peers.” 
  13. ^ [a b] Andrew A. Hanham. ”England, Scotland and the Treaty of Union, 1706-08” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/england-scotland-and-treaty-union-1706-08. Läst 17 juli 2014. ”Since the Union was to take effect from 1 May 1707, the Treaty declared that the first Parliament of Great Britain was to last for the duration remaining of the current parliament at Westminster.” 
  14. ^ ”Burghs” (på engelska). Living Heritage. The UK Parliament Website. http://www.parliament.uk/about/living-heritage/evolutionofparliament/legislativescrutiny/act-of-union-1707/overview/westminster-debates-the-articles/. Läst 17 juli 2014. ”Scottish cities and towns that returned members to the Scottish Parliament.” 
  15. ^ ”The Reform Act 1832” (på engelska). Living Heritage. The UK Parliament Website. http://www.parliament.uk/about/living-heritage/evolutionofparliament/houseofcommons/reformacts/overview/reformact1832/. Läst 17 juli 2014. ”Limited change had been achieved but for many it did not go far enough. The property qualifications meant that the majority of working men still could not vote.” 
  16. ^ ”Second Reform Act 1867” (på engelska). Living Heritage. The UK Parliament Website. http://www.parliament.uk/about/living-heritage/evolutionofparliament/houseofcommons/reformacts/overview/furtherreformacts/. Läst 17 juli 2014. ”Men in urban areas who met the property qualification were enfranchised and the Act roughly doubled the electorate in England and Wales from one to two million men.” 
  17. ^ ”Third Reform Act 1884” (på engelska). Living Heritage. The UK Parliament Website. http://www.parliament.uk/about/living-heritage/evolutionofparliament/houseofcommons/reformacts/overview/one-man-one-vote/. Läst 17 juli 2014. ”Parliament’s resistance to ‘one man, one vote’ was partly overturned in 1884 with the third Reform Act” 
  18. ^ ”Parliament and Politics since the 1832 Reform Act” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/periods/modern. Läst 17 juli 2014. ”Although the successive acts reforming representation of 1832, 1867, 1884 and 1918 produced a progressive widening of the electorate, straightforward democracy was relatively late in coming, with the United Kingdom only able to claim universal adult suffrage from 1928 after the equalisation of the voting ages for men and women.” 
  19. ^ ”Writ of summons” (på engelska). Glossary page. The UK Parliament Website. http://www.parliament.uk/site-information/glossary/writ-of-summons/. Läst 17 juli 2014. 
  20. ^ [a b] ”1715 - The 5th Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1715-1754/parliament/1715. Läst 17 juli 2014. ”The new parliament should have run a three-year course to 1718, but the passage of the Septennial Act in 1716 extended its life, and that of each succeeding parliament, from three years to seven.” 
  21. ^ [a b] ”1707 - The 1st Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1690-1715/parliament/1705. Läst 17 juli 2014. ”On 11 Mar. 1708, when the Queen attended the Lords to give assent to several bills, she used her prerogative of veto against one, the bill for settling the Scottish militia. Though this was the first – and in the event only – occasion she had used her veto, her intervention attracted little comment. The bill’s purpose had been to recreate Scotland’s militia, which had not been revived at the Restoration. However, the sudden appearance at this juncture of a Franco-Jacobite invasion fleet en route to Scotland seems to have given the ministers second thoughts, at almost the last minute, about allowing it to reach the statute books. It was the last occasion on which the royal veto was used.” 
  22. ^ ”1708 - The 2nd Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1690-1715/parliament/1708. Läst 17 juli 2014. 
  23. ^ ”1710 - The 3rd Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1690-1715/parliament/1710. Läst 17 juli 2014. 
  24. ^ ”1713 - The 4th Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1690-1715/parliament/1713. Läst 17 juli 2014. 
  25. ^ ”1722 - The 6th Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1715-1754/parliament/1722. Läst 17 juli 2014. 
  26. ^ ”1727 - The 7th Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1715-1754/parliament/1727. Läst 17 juli 2014. 
  27. ^ ”1734 - The 8th Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1715-1754/parliament/1734. Läst 17 juli 2014. 
  28. ^ ”1741 - The 9th Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1715-1754/parliament/1741. Läst 17 juli 2014. 
  29. ^ ”1747 - The 10th Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1715-1754/parliament/1747. Läst 17 juli 2014. 
  30. ^ [a b c d e f] ”Parliaments, 1754-90: Wilkes, America and Reform” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/research/parliaments/parliaments-1754-1790. Läst 17 juli 2014. ”After 1770 Parliament was faced with momentous issues concerning the government of two sub-continents, India and North America.” 
  31. ”1754 - The 11th Parliament of Great Britain” (på engelska). http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1754-1790/parliament/1754. 
  32. ”1761 - The 12th Parliament of Great Britain” (på engelska). http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1754-1790/parliament/1761. 
  33. ”1768 - The 13th Parliament of Great Britain” (på engelska). http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1754-1790/parliament/1768. 
  34. ”1774 - The 14th Parliament of Great Britain” (på engelska). http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1754-1790/parliament/1774. 
  35. ”1780 - The 15th Parliament of Great Britain” (på engelska). http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1754-1790/parliament/1780. 
  36. ”1784 - The 16th Parliament of Great Britain” (på engelska). http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1754-1790/parliament/1784. 
  • ^ ”1790 - The 17th Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1790-1820/parliament/1790. Läst 17 juli 2014. 
  • ^ [a b] ”1796 - The 18th Parliament of Great Britain” (på engelska). The History of Parliament. The History of Parliament Trust/Institute of Historical Research, University of London. http://www.historyofparliamentonline.org/volume/1790-1820/parliament/1796. Läst 17 juli 2014. ”Prompted by the Irish rebellion, the cabinet proposed a plan for a Union between the kingdoms of Great Britain and Ireland. This scheme, which involved the abolition of the Dublin Parliament and the admission to the Westminster Commons of 100 Irish Members, was carried with little difficulty, and took effect on 1 Jan. 1801. However, when Pitt brought forward the complementary measure of Catholic emancipation (to allow Roman Catholics to sit in Parliament) the king, who had been kept in the dark, would have none of it, and forced Pitt to resign.” 
  • ^ ”Changes in legislative authority: Parliamentary union” (på engelska). Living Heritage. The UK Parliament Website. http://www.parliament.uk/about/living-heritage/evolutionofparliament/legislativescrutiny/parliamentandireland/overview/parliamentary-union/. Läst 17 juli 2014. ”Royal Assent was granted on 1 August, and the Act of Union came into force on 1 January 1801, ending five centuries of separate Irish parliamentary history.”