Enligt filmforskaren Linda Williams fungerar skräck som en av de tre huvudsakliga "kroppsgenrerna" inom film, där de två andra är pornografi och melodram. Williams menar att effektiviteten hos dessa tre genrer "ofta mäts efter hur tittarreaktionen efterliknar det som presenteras på skärmen/duken.[4] En publik kan uppleva rädsla genom uppvisandet av skräckinjagande scener, sympati genom melodram och sexuell upphetsning genom pornografi.[5] Kroppsskräck fokuserar särskilt på den mänskliga kroppens begränsningar och förändringsmöjligheter.[6]
Begreppet kroppsskräck tangerar flera andra skräckfilmsgenrer, inklusive slasher, splatter och monsterfilm. Till skillnad från dessa är kränkningarna eller förvrängningarna inom kroppsskräck sällan ett resultat av ett direkt eller föregripande våld. De är oftare en följd av en förlust av kroppskontroll, på grund av mutation, sjukdom eller andra typer av okontrollerad förvandling.[7]
Historia
Det engelska begreppet body horror användes första gången i Phillips Brophys artikel " Horrality: The Textuality of the Contemporary Horror Film" (1983).[8] han myntade begreppet som en beskrivning av en expansiv undergenre under en kort guldålder för skräckfilmen.[9] Filmregissörern Stuart Gordon noterade att den här tropen föregick filmkonsten, bland annat inom litteraturen.[6]
Mary ShelleysFrankenstein är ett tidigt exempel på kroppsskräck. Här fokuserades på kroppen och inte handlingar som en orsak till rädsla.[3]
Den franska filmregissören Julia Ducournau har gjort karriär inom kroppsskräck. Både hennes Raw[13] (2016) och 2021 års Titane (belönad med Guldpalmen[14]) utgår från genrens karaktäristik. Den senare filmen har omskrivits som "en mardrömslik blandning av komik, sex, våld, psykedelisk belysning och bultande musik".[14]
^ [ab] Cardin, Matt. (2017). Horror Literature Through History: an Encyclopedia of the Stories That Speak to Our Deepest Fears [2 Volumes]. Santa Barbara, California : Greenwood. (engelska)
^Hutchings, Peter. (2009). The A–Z of Horror Cinema. A–Z Guides 100. Lanham, MD: Scarecrow Press
^Napier, S. J. (2001). Akira and Ranma 1/2: The Monstrous Adolescent. In Anime from Akira to Princess Mononoke (pp. 39–62). Palgrave Macmillan, New York.
^Bush, L. (2001). Asian Horror Encyclopedia: Asian Horror Culture in Literature, Manga, and Folklore. iUniverse.
.jpg)