En kontaktor fungerar likt ett relä, men är mer lämpligt för att styra starkare elektriska strömmar. Detta sker genom grövre kontaktytor som ger högre ledararea i brytaren, och högre kraft i aktiveringen vilket minskar slitage och förebygger sammansvetsning av kontakterna. Kontaktorn manövreras av en styrspänning som antingen bryter eller sluter kretsen.
I kontaktorer för AC finns tre slutande kontakter avsedda för trefasanslutning, dessa är märkta 1-2, 3-4 och 5-6. Ovansidans 1, 3 och 5 är också ofta märkta med L1, L2 och L3. Undersidans 2, 4 och 6 kan då vara märkta med T1, T2 och T3. På en kontaktor finns dessutom ett antal kontakter avsedda för den styrande kretsen, t.ex. hållkrets, förregling och driftindikering. Kontaktorns anslutning är märkta med A1 där styrkretsen ansluts och A2 där neutral ansluts.
I kontaktorer för likström finns oftast en slutande kontakt avsedd för positiv eller negativ pol. En vanlig systemkonstruktion är att installera en kontaktor för plus och en för minus. Likströmskontaktorer har en robustare konstruktion eftersom det är svårare att bryta likström jämfört med växelström.
De flesta kontaktorer kan kompletteras med tillbehör beroende på vilken funktion den ska ha. Det kan vara t.ex. termiska överlastreläer, tiddon, förreglingar, hjälpkontaktblock eller störningsskydd.
Märkström (belastningsförmåga) och driftkategori
En kontaktors märkström (belastningsförmåga) påverkas av vilken typ av belastning som ska anslutas och hur belastningen ska styras. För att bedöma en kontaktors belastningsförmåga bestämmer man därför vilken driftkategori som ska anslutas.