Språket motsvarade i stort sett den grekiska dialekt som talades i Aten på 300-talet f.Kr. och utvecklades i kontakten mellan olika grekiska dialekter. Koinegrekiskan användes mest som skriftspråk och förändrades inte mycket av den senare utvecklingen av det grekiska talspråket.[1]
Koine lade grunden för den senare medeltidsgrekiskan (bysantinsk grekiska[3]), som var huvudspråket i bysantiska riket. Den i sin tur utvecklades vidare till nygrekiska.
Språkvetenskaplig term
Koine används också som term inom språkvetenskap. Den syftar allmänt på olika språkformer som täcker flera olika regioner[1] och där olika sinsemellan förståeliga språk/dialekter samordnas. Denna språkutveckling är mindre genomgripande än den som leder till pidginspråk eller kreolspråk och kan jämföras med lingua franca.
