Jan Hendrik Scholten, född den 17 augusti 1811 nära Utrecht, död den 10 april 1885 i Leiden, var en nederländsk protestantisk teolog och filosof.
Scholten var 1845-81 professor i Leiden. Som den främste representanten för den kritiska och frisinnade teologin i Nederländerna deltog han i striden mellan Oosterzee och Opzoomer om kristendomens väsen, därvid yrkande på en filosofisk behandling av de religiösa sanningarna. Då han framställde den etiska determinismen som grundprincip i den reformerta läran, blev han från flera håll häftigt angripen.
Bland hans skrifter märks det betydelsefulla verket De leer der hervormde kerk in haar grondbeginselen (2 delar, 1848-54; 4:e upplagan 1861-62), Geschiedenis van godsdienst en wijsbegeerte (1853; 3:e upplagan 1863), De vrije wil (1859), Het evangelie naar Johannes (1864), De doopsformule (1869) med flera. Han fick en kort minnesteckning av Abraham Kuenen (1885).
Källor
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Scholten, Jan Hindrik, 1904–1926.
