PROFILPELAJAR.COM

	Iberisk blåskata; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Kråkfåglar; Corvidae
Släkte	Cyanopica
Art	Iberisk blåskata; C. cooki; Bonaparte, 1850
Vetenskapligt namn
	§ Cyanopica cooki

Iberisk blåskata^[2] (Cyanopica cooki) är en fågel i familjen kråkfåglar som enbart förekommer på Iberiska halvön. Fågeln betraktades tillsammans med den östasiatiska arten östlig blåskata tidigare utgöra en och samma art med det svenska namnet blåskata (Cyanopica cyanus).^[3]

Kännetecken

Utseende

Iberisk blåskata är en 31–35 centimeter lång fågel som i stort liknar en liten skata (Pica pica), men är slankare och har proportionellt mindre ben och näbb. I skugga ses ofta stark kontrast mellan svart hätta och vit strupe på en gråbrun fågel. I solljus syns dock en mycket vacker ljusblå färg på stjärt och vingar. Ryggen är brunrosa medan bröst och buk är beigetonade. Har en skatlik flaxande flykt, men ter sig smidigare och lättare.^[4]

Läte

Iberisk blåskata har flera olika lockläten, vanligast är ett ljust, nasalt och uppåtböjt "vrryiih", men även ett ljust "kui" och kvidande "vih-e" hörs. Varningslätet är ett utdraget knattrande "krrrrr...". Sången är sällan hörd och därför dåligt känd, ett gnissligt och lågmält kvitter.^[4]

Utbredning och systematik

Iberisk blåskata är en av Europas få endemiska fågelarter med utbredning endast på Iberiska halvön i Spanien utom i norr och öster samt i östra och södra Portugal.^[5] Fossila fynd avslöjar också att arten även förekommit i Gibraltar.^[6]

Fram tills nyligen behandlades iberisk och östasiatiska arten östlig blåskata (C. cyanus) som en och samma art, då med det svenska namnet blåskata (C. cyanus), och vissa gör det fortfarande.^[7] Länge förbryllade den märkliga utbredningsluckan mellan Iberiska halvön och Östra Asien hos arten blåskata. Det spekulerades i att portugisiska sjöfarare skulle ha tagit med sig exemplar av fågeln från Kina till Portugal där de etablerade en friflygande population.^[8] År 2000 hittades dock fossila fynd av arten i Gibraltar som var minst 40.000 år gamla.^[9] Senare DNA-studier^[10] ^[11] visar att de båda populationerna skildes åt för mer än en miljon år sedan. En teori är att det under pliocen fanns ett savannartat bälte hela vägen från Iberiska halvön till östra Asien, men att istider medförde biotopförändringar som isolerade de båda populationerna.^[8] Faktum är att det finns ett antal artpar med nästan lika stor utbredningslucka, exempelvis vit stork/amurstork, järnsparv/japansk järnsparv och grönfink/orientgrönfink.

Idag behandlar de flesta taxonomiska auktoriteter iberisk och östlig blåskata som skilda arter.^[3]^[12] Den senare skiljer sig från den förra i att vara något större med framför allt längre, vitspetsad stjärt, mer duvgrå än brunrosa fjäderdräkt samt avvikande läten. Den verkar också skilja sig ekologiskt, där östlig blåskata i mycket större utsträckning går in i städer.^[5]

Levnadssätt

Iberisk blåskata påträffas i skogar med pinje, korkek, stenek, olivträd, ask, eukalyptus och andra träd. Den är vaksam och rätt skygg till sättet. Boet placeras perifert i en stenekskrona. Utanför häckningstid ses den i familjegrupper eller större sällskap på jakt efter insekter och bär.^[4]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen uppskattas till 260 000-460 000 häckande par.^[13]

Namn

Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Samuel Edward Cook (1787-1856), brittisk geolog, naturforskare och samlare av specimen.^[14]

Referenser

Noter

^ [a b c] BirdLife International 2018 Cyanopica cooki . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 6 januari 2018.
^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 360. ISBN 978-91-7424-039-9
^ [a b] Madge, S. & de Juana, E. (2018). Iberian Azure-winged Magpie (Cyanopica cooki). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/60741 27 oktober 2018).
^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 154. ISBN 978-84-941892-9-6
^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
^ [a b] Finlayson, Clive (2011). Avian Survivors: The History and Biogeography of Palearctic Birds. London, UK: T & AD Poyser. ISBN 978-0-7136-8865-8. https://books.google.com/books?id=zvnUBAAAQBAJ&pg=PA121
^ Cooper, J. H. (2000). First Fossil Record of Azure- winged Magpie Cyanopica cyanus in Europe. Ibis 142: 150-151.
^ Fok, K. W., Wade, C. M., Parkin, D. T. (2002) Inferring the phylogeny of disjunt populations of the Azure-winged Magpie Cyanopica cyanus from mithochondrial control region sequences. i Proceedings of the Royal Society of London, Series B, 269: 1671-1679.
^ Kryukov, A., M.A. Iwasa, R. Kakizawa, H. Suzuki, W. Pinsker, and E. Haring (2004), Synchronic east-west divergence in azure-winged magpies (Cyanopica cyanus) and magpies (Pica pica), J. Zool. Syst. Evol. Research 42, 342-351.
^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2.
^ BirdLife International. 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. BirdLife International, Cambridge, U.K.
^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.