McEwan har varit gift två gånger. År 1999 tog hans första fru, Penny Allen, deras 13-årige son till Frankrike efter att en domstol i Bretagne beslutat att pojken skulle lämnas tillbaka till fadern, som tilldömts ensam vårdnad om honom och hans 15-årige bror.[6]
År 2002 upptäckte McEwan att han hade en bror som adopterats bort under andra världskriget. Berättelsen blev känd 2007.[7] Brodern, en murare vid namn David Sharp, föddes sex år före McEwan, när hans mor gifte sig med en annan man. Sharp har samma föräldrar som McEwan men föddes efter en kärleksaffär mellan föräldrarna före giftermålet. Efter att moderns första man dött i strid, gifte hon sig med sin älskare, och Ian föddes några år senare.[8] Bröderna har kontakt och McEwan har skrivit ett förord till Sharps memoarer.
Privatliv
Ian McEwan har två barn med sin första fru, Penny Allen, och har fyra barnbarn.[9] Han är omgift med Annalena McAfee.
Författarskap
McEwan inledde sin karriär med att skriva glesa skräcknoveller. McEwan gjorde sin litterära debut 1975 med novellsamlingen First Love, Last Rite, och hans första två romaner var Cementträdgården (1978) och Främlingars tröst (1981), för vilka han fick smeknamnet "Ian Macabre". Dessa följdes av tre romaner som fick någorlunda framgång under 1980- och 90-talet. 1997 publicerade han Kärlekens raseri, som även filmatiserades. Han tilldelades Bookerpriset 1998 för romanen Amsterdam. År 2001 publicerade han Försoning, som senare blev en Oscar-belönad film med samma namn. Boken följdes av Lördag (2005), På Chesil Beach (2007), Hetta (2010), Uppdrag Sweet Tooth (2012) och Domaren (2014). Hans senaste roman är Lektioner (2023).
Den 20 februari 2011 fick han Jerusalem Prize,[14] men hans beslut att acceptera det var kontroversiellt.[15] McEwan blev pressad att inte ta emot priset av många som ansåg att det skulle användas som PR av den israeliska regeringen[16], samt en grupp israeliska medborgare, som skrivit att de trodde att "om Ian McEwan accepterar Jerusalem Prize […] kommer det göra honom till kollaboratör med Israels värsta motståndare till mänskliga rättigheter.[17] McEwan besvarade sina kritiker, och framförallt "British Writers in Support of Palestine (BWISP)", i ett brev till The Guardian, som delvis konstaterade att "Det finns vägar på vilka konsten kan nå längre än politiken, och för mig är symbolen i detta avseende Daniel Barenboims projekt West-Eastern Divan Orchestra förvisso en stråle av hopp i ett mörkt landskap, trots att det är svartmålat av den israeliska religiösa högern och Hamas. Om BWISP är mot det här specifika projektet, så har vi tydligen inte något mer att säga varandra."[18] McEwans tacktal handlade delvis om klagomålen mot honom och han berättade om sina anledningar till att acceptera priset.[19] Han sa även att han kommer donera prissumman, "tiotusen dollar till 'Combatants for Peace', en organisation som sammanför före detta israeliska soldater med palestinska."[20]
^"Israel critics should respect my decision"The Guardian, 26 januari 2011. "There are ways in which art can have a longer reach than politics, and for me the emblem in this respect is Daniel Barenboim's West-Eastern Divan – surely a beam of hope in a dark landscape, though denigrated by the Israeli religious right and Hamas. If BWISP is against this particular project, then clearly we have nothing more to say to each other."
