Hortus conclusus är latin för ”inhägnad trädgård”. Idag används begreppet oftast för att beteckna en medeltida trädgård omgiven av murar eller stängsel, men ursprungligen hade det också en religiös innebörd. I Bibelns Höga Visan talas om ”En inhägnad trädgård är min syster och brud, en inhägnad trädgård, en förseglad källa”. Tidigt i den kristna kyrkohistorien kom denna inhägnade trädgård att associeras med Jesus moder Maria. Senare under medeltiden utvecklades olika typer av inhägnade trädgårdar, både vid adelns borgar och vid klostren.

Medeltidens hortus conclusus har sina rötter i olika källor. För 3000 år sedan fanns trädgårdar bakom murar i Egypten, Mesopotamien och Babylonien med fruktträd, dammar och bänkar. Tanken på paradiset som trädgård delades av många kulturer i gamla tider. Ordet paradis kommer från fornpersiskans pairidaeza som betyder inhägnad. I Första Mosebok levde Adam och Eva före syndafallet i Eden, en inhägnad trädgård. I antik romersk tid vändes fönsterlösa väggar ut mot den dammiga gatan. I stället fanns en sval trädgård mitt i huset. Paradiset som en trädgård förekom under medeltiden i litteratur, poesi, målningar och på mattor. Under högmedeltiden kom influenser från den muslimska världen till Europa, bland annat tanken på trädgården som en plats för rekreation och nöje.^[1]

En tanke är att människan behöver ordning och ramar för att kunna förena natur och kultur. Det gränslösa är skrämmande men en omgivande mur skapar en känsla av trygghet.^[2]

Inom den kristna kyrkan kom Höga Visans ord om den inhägnade trädgården tidigt att knytas till Jungfru Maria. Hon avbildades i konsten ofta just i eller intill en sådan trädgård. Maria blev en metafor för det som växte i henne och hon symboliserade både kyskhet och fruktbarhet. Växterna hade symbolisk betydelse. Särskilt vanliga var liljor och rosor. Vita liljor stod för Marias renhet och röda rosor för martyrernas blod.^[1]

Under medeltiden anlades särskilda inhägnade trädgårdar tillägnade Jungfru Maria med träd och växter knutna till legender om Maria. På 1930-talet togs traditionen upp i USA och idag finns många sådana Mariaträdgårdar i landet.^[3]

Det finns få beskrivningar av tidiga klosterträdgårdar. Den benediktinska klosterregeln från 500-talet förordar att trädgårdar förläggs inom klostermurarna så att munkarna inte utsätts för världsliga frestelser^[4][5][6]. Sankt Gallenplanen från början av 800-talet visar både nyttoträdgårdar och en centralt belägen hortus conclusus mellan kyrkan och refektoriet. Denna trädgård är omgiven av en korsgång och indelad i fyra delar. Utformningen kom att bli vanlig i de katolska klostren. De fyra gångarna som möts i mitten vid en fontän eller brunn kan ses som en symbol för de fyra floderna i Edens trädgård, floder som spred livets vatten till de fyra väderstrecken. Korsgången förbinder trädgårdens ”utomhus” med byggnadernas ”inomhus”. Här förbereder sig munkarna och nunnorna efter dagens göromål inför andakten i kapellet. Det finns inget som distraherar; här ser man bara en fontän eller brunn, fyra gräsmattor och pelargången. Man förflyttar sig långsamt i korsgången, försjunken i tankar över en episod från Jesu liv på jorden, kanske Golgatavandringen.^[7][8]

Det var först mot slutet av medeltiden som lustträdgården blev ett viktigt inslag vid adelns boningar^[9]. En hortus conclusus kontrasterade mot den ofta trånga, mörka och illaluktande borgen. Trädgården blev en plats för lek och spel, samtal och umgänge. Dess landskap hämtades inte från samtidens mörka skogar, träsk och hedar utan från antikens tänkta ljusa herdelandskap Arkadien, till synes oordnat. Där kunde finnas bänkar och bord, små gräsklädda sluttningar eller upphöjda murade ”gräsbänkar” att sitta på, upphöjda blomstersängar, rinnande vatten och träd som gav skugga. Trädgården var ofta liten till ytan och omgiven av en mur med en låst port. Om det var ont om plats eller jorden var mager kunde en hortus conclusus i stället anläggas en bit från slottet/borgen^[8].

I renässanstidens stora italienska trädgårdar fanns det ibland en avskild del för härskaren och hans familj, ett slags inre rum som inte var tillgängligt för utomstående besökare.^[10][11]

Från tidig medeltid har vita liljor och ängeln Gabriel i religiösa målningar symboliserat bebådelsen, ofta i ett rum eller i en loggia med en intilliggande trädgård. Från början av 1300-talet avbildades bebådelsen i regel utomhus i en rikt blommande trädgård. Maria med Jesusbarnet i en inhägnad trädgård blev under senmedeltid och renässans ett vanligt motiv i konsten. Termen hortus conclusus används ibland för att beteckna en sådan målning.^[12][13]

• 
  Jakten på enhörningen som symbol för bebådelsen (detalj). Målning av Martin Schongauer (1450-1491).
• 
  Gobeläng vävd i Basel 1554.
• 
  Maria med Jesusbarnet i en hortus conclusus. Okänd konstnär, 1400-talet.
• 
  Maria i en inhägnad trädgård. Handkolorerat träsnitt från Tyskland, 1450-1470.

Den inhägnade trädgården har figurerat i litteraturen åtminstone sedan Gamla testamentets tid. Skapelseberättelsen i Första Mosebok är ett exempel, Höga Visan ett annat. Denna kom inom kristenheten att läsas allegoriskt men har också getts en profan tolkning som en bröllopssång som brudgummen riktar till sin brud. Berättelsen om Susanna i badet i Gamla testamentets apokryfer utspelas i en låst trädgård.

Trädgården är i den västerländska litteraturhistorien ofta en plats för kärlek och erotik^[14][11]

• Romanen om rosen från 1200-talet börjar med att berättaren står utanför en muromgärdad trädgård. Han bultar på porten och blir insläppt av ”Oiseuse”, lojhet. Där inne sjunger och dansar ett sällskap och där finns kärleksguden Amor.
• Boccaccios novellsamling Decamerone är från mitten av 1300-talet. Ramberättelsen utspelas i en isolerad trädgård dit tio unga människor tagit sin tillflykt undan pesten. Även flera av de ofta erotiska historierna äger rum i trädgårdar.
• I Chaucers Canterburysägner från slutet av 1300-talet avslutas Köpmannens berättelse i en hortus conclusus. Den unga kvinnan Maj har där stämt träff med sin älskare för att bedra sin åldrige make Januarius.
• I flera av William Shakespeares skådespel förekommer den inhägnade trädgården både som faktisk spelplats (med dess erotiska bibetydelser) och som symbol för kyskhet: En vintersaga, Romeo och Julia, Rikard II och Kärt besvär förgäves.^[14][15][16]

Frances Hodgson Burnetts barnboksklassiker Den hemliga trädgården (The Secret Garden 1911, svensk översättning 1912) är ett mer sentida exempel från litteraturen.

• 
  Romanen om rosen. Berättaren, Désiré, blir insläppt i trädgården. Målning från ca 1490-1500.
• 
  Decamerone. Målning av John W. Waterhouse, 1916.
• 
  Den engelske konstnären Edward Burne-Jones illustration till Abbedissans berättelse i Canterburysägner. Burne-Jones har placerat skeendet i en hortus conclusus fast texten inte nämner något sådant.
• 
  Den hemliga trädgården. Illustration av Maria Louise Kirk (1860-1938)

• Aben, Rob; Wit, Saskia de (1999). The Enclosed Garden. Rotterdam. Sid. 22-59. Libris 7582121. ISBN 90-6450-349-4
• Dunér, Sten; Dunér, Katarina (2001). Den gyllene trädgården. Stockholm: Prisma. Sid. 135-137, 168-171. Libris 8357974. ISBN 9151832704
• Farrar, Linda (2016). Gardens and Gardeners of the Ancient World. Oxford: Windgather. Sid. 253-258. Libris 19249724. ISBN 978-1-909686-85-4
• Hobhouse, Penelope (2004). Trädgårdskonstens historia 3000 år. Stockholm: Natur och kultur. Sid. 104. Libris 9632304. ISBN 91-27-35528-4
• ”Hortus conclusus”. Allt om trädgård (Rabatt & design special): sid. 26. 2019.
• Larson, Victoria (2013). ”A Rose Blooms in the Winter”. Dialog Vol. 52 (4): sid. 303-312. doi:10.1111/dial.12066

• Wikimedia Commons har media som rör Hortus conclusus.