Veteranen Ivar Ballangrud vann överraskande guldet, trots att han hade varit dominerande under säsongen var han inte övertygande på sprint. Jämfört med den norska topp-sprintern Georg Krog som vann silvret. Bronset vann amerikanen Leo Freisinger.
På den tiden var det tillåtet att ha egna klockningar och jämföra med domarens. Många[vem?] ansåg att Krogs tid inte var 43.5 och istället 44.4, fast det bevisades att tiden hade blivit fel, men eftersom ingen protest lämnades in fick han behålla medaljen.
Kandidaterna till bronset var många; de andra två norrmännen Harry Haraldsen och Hans Engnestangen föll. Samtliga amerikaner hade bra chanser, trots frånvaron av den regerande mästaren Jack Shea, som inte var ville åka till Nazityskland och tävla och lämna sin familj under en så pass lång tid. Allan Potts hade en månad innan spelen sänkt världsrekordet till 42.4 men slutade på en sjätteplats.
Bronset gick slutligen till Leo Freisinger som precis hindrade japanen Shozo Ishiharas chanser att ta Japans första medalj i olympiska vinterspelen.
.svg){kind=small}
