År 1933 fattade regeringen beslut om havsbandslinjens utbyggnad.[1] Frågan om en yttre försvarslinje i Stockholms skärgård hade diskuterads sedan mitten av 1920-talet. Havsbandslinjen var en kedja artilleribatterier ute till havs till stöd för flottans operationer och för att skydda Stockholm och östra Mellansverige. De byggdes delvis med medel ur Palmqvistska fonden till Stockholms befästande och med hjälp av arbetslösa.[2]
Havsbandslinjen skapades under en tidsperiod av tio år, från ingenting till en omfattande försvarslinje bestående av 48 batterier, 15 minspärrar och alla kringfunktioner som mätstationer, strålkastare, luftvärn, ledning, observationsplatser och kommandobunkrar. Det enda batteri som inte byggdes trots att det fanns med i ursprungsplanen var batteri ÖG på Öregrund.[3] Batterierna i Havsbandslinjen överspelades av kärnvapenhotet och började avvecklas under 1960-talet för att ersättas av ERSTA-batterierna som var i drift till år 2000.
Batterierna
Den nordligaste befästningen i Havsbandslinjen var Batteri Roten på ön Stora och Lilla Roten. Den färdigställdes 1941 och hade en beväpning av bland annat fyra 15 cm kanoner m/40B, tre 57 mm kanoner m/89B, två 40 mm luftvärnsautomatkanoner m/36 samt fyra 20 mm luftvärnsautomatkanoner m/40. Dessutom fanns på öarna runtomkring mätstationer, observationsplatser och strålkastare.[4]
Som bestyckning användes i början även äldre fartygspjäser från utrangerade fartyg och gamla kustartilleripjäser. Ett batteri bestod i regel av en kommandoplats och tre pjäser. Under andra världskriget byggdes och övades det på de olika batterierna runt om i havsbandet. Den absolut största och högsta beredskapen ägde rum under augusti 1943 då alla förband var inkallade och övade. Anledningen var att transiteringsavtalen med Tyskland hade sagts upp.[1] 15,2 cm batteriet på Landsort var i bruk från 1938 till 1960-talet och Järflotta användes fram till 1990-tal som stabsplats.
